1980 åkte jag som medlem i Kristna Kommittén för Palestina på min första resa till Det Heliga Landet. I Ramallah kom jag att bevittna, hur israeliska soldater sköt skarpt efter demonstrerande skolbarn, som flydde undan den jeep med militärer som angrep eleverna.

Symbol- och signalpolitik

Bernt Jonsson

1980 åkte jag som medlem i Kristna Kommittén för Palestina på min första resa till Det Heliga Landet. I Ramallah kom jag att bevittna, hur israeliska soldater sköt skarpt efter demonstrerande skolbarn, som flydde undan den jeep med militärer som angrep eleverna. Jag träffade senare en femtonåring på det sjukhus där hon vårdades. Hon hade haft tur. Endast köttsår. Kulan hade gått in vid hälen och ut vid knäet.

Varför demonstrerade de? Jo, Israel hade stängt det närliggande Bir Zeit-universitetet. Orsak: En konstutställning, där den då förbjudna palestinska flaggans färger spelade en framträdande roll. Ett led i kulturkampen. I dag vajar den palestinska flaggan i Ramallah tillsammans med en parad av över 135 andra flaggor från länder, som erkänt staten Palestina.

En symbolisk seger. Inte att förakta. I verkligheten på marken har dock palestinierna tvingats registrera det ena nederlaget efter det andra. Deras mark stjäls, deras hus rivs, deras rörelsefrihet har begränsats, och de sionistiska bosättarna tar sig – med aktivt stöd från delar av regeringen – allt större friheter att styra och ställa.

Dock vägrar vi av principiella skäl att tala med det palestinska parti som till sin egen och andras överraskning vann valet 2006, som genomfördes på ett godtagbart sätt enligt internationella observatörer. I stället har vi valt att i praktiken stödja hökarna inom Hamas och hökarna i Israel. Destruktiv signalpolitik. Fred förutsätter att motståndare möter varandra.

Signalpolitik kan även användas positivt. På 90-talet var vi på Life & Peace Institute inblandade i försök att återupprätta de tabubelagda relationerna mellan Iran och USA. Informellt möttes icke-officiella företrädare för parterna till överläggningar, som bl a ledde till att amerikanska brottare mötte det iranska brottningslandslaget i Teheran. Stor publik succé. Vid deras hemkomst blev det ”photo opportunity” i Vita Huset med Bill Clinton, som senare försiktigt antydde ett intresse att börja utveckla en dialog med Iran. Med George W Bush kom dock närmandet av sig.

I Sverige diskuterar vi numera, om det verkligen kan vara tillåtet för en politiskt förtroendevald man att inte ta en kvinnlig reporter i hand. Diskriminering! Förklarar de renläriga. Att kvinnor, som professionellt samarbetat med mannen i fråga, förklarar, att de känt sig fullt ut respekterade och haft ett jämställt förhållande – det räknas inte. I Sverige hälsar vi med hand. I andra länder kindpussas det eller utdelas ”isblommor”, som det hette på UD-språk på 80-talet: falsk kindpuss i luften.

Principer är principer, och dem får vi inte rucka på. Kränkta vita män har fått sällskap av kränkta kvinnor – hudfärg okänd. Därför kan vi inte acceptera separata badtider för kvinnor. Det vore ju att ge efter för kvinnoförtrycket. Bättre då att de inte badar alls. I Sverige badar vi tillsammans.

I den heliga marknadens namn kunde man väl eljest tänka sig, att om en potentiellt inte så liten  kundgrupp efterfrågar en separat badtid, skulle det ligga i badhusets intresse att tillmötesgå detta önskemål. På denna punkt tycks dock principerna vara viktigare än en pragmatisk lösning.

De som i andra sammanhang gör anspråk på att värna frihetliga värden tycks märkligt nog särskilt benägna att falla för svart-vita resonemang. Feminister. Liberaler. En sorts mittenfundamentalism. Dock är livet fullt av kompromisser. Måste vara det – om det alls ska levas. Utan empati och förmåga att leva sig in i andra människors synsätt och villkor får vi ett kallt samhälle. Sen må våra principer vara aldrig så goda.

 

 

1 kommentar på “Symbol- och signalpolitik

  1. Markus Stettiner skriver:

    En gång i tiden kände jag en mycket religiös skånsk egenföretagare, som brottades väldeliga med frågan om svarta pengar. Till slut tog han upp det med Gud och gemensamt kom de fram till att eftersom skatten går ibland till ogudaktiga ändamål, går det bra att undvika den så gott det går.

    Bernt Jonsson påminner mig om denne man. Han känner väl till budet nummer åtta, men jag är säker på att han har en privat överenskommelse med Gud: ”jag ska bara bära falskt vittnesbörd mot judar och ingen annan; trots allt, det är ju de som mördade Din son!”

    De faktiska felen (Bir Zeit stängdes 1988 och inte 1980) är inte det värsta. Det är försåtligheten och halvsanningarna.

    Ja, Hamas vann valet. Men de vann inte hela makten. Den tog de med våld, med hundratals döda som resultat. Nu har det gått tio år och inget nytt val är i sikte. Vilka signaler sänder Jonsson, när han kallar det demokrati och uppmanar oss att tala med ett folkmordsförespråkande, rasistiskt, misogynt apartheidparti?

    För att återgå till Bir Zeit (som förresten fick universitetsstatus under Israels administration; de jordanska ockupanterna var inte så intresserade i sina landsmäns utbildning), så är det en plats där svartuniformerade ”studenter” marscherar med armarna uppsträckta i nazihälsning, där det allt som oftast förekommer slagsmål mellan Fatah och Hamasanhängare, med tiotals sårade, om vem som hatar judar mest: ”Hamasstudenter från detta universitet dödade 125 sionister, hur många dödade Fatahstudenterna?”

    Jonsson vill kanske berätta mer om konstutställningarna i Bir Zeit? Till exempel den med modellerna av utbrända israeliska bussar, med de mördade passagerarnas kroppar spridda vida omkring? Eller den som hyllar morden på 15 judar i pizzerian Sbarro? Vad symboliserar Jonssons konstpreferenser?