Nyligen såg jag Oscarsbelönade ”Spotlight” på bioduken. En fängslande, verklighetsbaserad film om en journalistisk hjälteinsats i början av 2000-talet. Helt kort handlar filmen om ett grävande reporterteam på tidningen Boston Globe som avslöjar katolska prästers övergrepp mot barn.
Övergrepp som pågick under flera årtionden och drabbade tiotusentals barn. Skandalen möjliggjordes av att kyrkans ledning tystade ner avslöjanden och flyttade runt pedofilprästerna på olika tjänster istället för att se till att de ställdes inför rätta och förlorade möjligheten att verka som präster.
Förnekandet och förtigandet sattes i system av kyrkans högsta ledning, för att skydda den egna organisationen. Men förnekandet och förtigandet hade också funnits på tidningen. Man hade tidigare helt enkelt inte tagit de bevis, indicier och vittnesmål som kommit in, långt innan avslöjandena 2002, på allvar.
Katolska kyrkans ställning var så stark i Boston att den i det närmaste varit oberörbar, även för journalistiken. Till saken hör, inte alls förvånande, att barnen kom från utsatta förhållanden, med svaga skyddsnät. Övergreppsmän brukar ha en näsa för sånt. Men – som en advokat i filmen säger – ”If it take a village to raise a child, it takes a village to abuse one”. Det fanns nog många som såg eller anade att allt inte stod rätt till men som inte vågade ifrågasätta och agera.
Filmen väcker många tankar. Dels om journalistikens villkor i en digitaliserad värld där få vill betala för nyheter och där misstron mot medier gräver sig in till och med hos en gammal partiledare och en kulturminister, och där despoter tar till global desinformation som ett av sina främsta vapen. Sett till den bakgrunden är Panama-avslöjandena riktigt upplyftande. De grävande murvlarna finns kvar, de är skickliga och de vet att organisera sig globalt. Tjoho!
Mest funderar man förstås på hur Bostonskandalen och andra liknande händelser kunde vara möjligt. Och att sexuella övergrepp inom kyrkan fortfarande sker. Vad är det som gör att kardinaler och andra ledare försvarar pedofiler och sexualförbrytare, direkt eller indirekt? I Bostonfallet dessutom inte bara en gång utan hundratals och under flera årtionden.
Svenska kyrkan är inte förskonad, och fortfarande hanteras många gånger de fall som blir kända med valhänthet och försök att släta över, förminska och tysta ner. Det är bra att kyrkan centralt aktivt arbetar mot sexuella övergrepp genom utbildningar, policys m.m. Men informationen, kunskapen och handlingsberedskapen har inte alltid nått ut i stiften.
En insändare i vår lokala tidning häromveckan förklarade det stora utträdet av medlemmar i Visby domkyrkoförsamling med negativ uppmärksamhet i media. Felet är att jag med flera andra (delvis) via media protesterade mot ett tveksamt domkapitelbeslut gällande en präst som tidigare begått sexuella övergrepp mot unga flickor.
Det är vi som gjort kyrkan en otjänst menar insändarskribenten (som helt bortser från prästens skuld). Kanske stämmer det, men är alternativet att inte reagera på det som är fel? Varje gång Svenska kyrkan nämns i media blir någon påmind om att man kan spara pengar på att gå ur. Varje gång Svenska kyrkan nämns i ett negativt sammanhang får den tidigare tveksamme vatten på sin kvarn och tar steget ur. Det får kyrkan helt enkelt leva med, det är smällar hon får ta. För meningen med föreningen kan aldrig vara att värna organisationen i sig, och tysta ner skandaler och svåra misstag av rädsla för medlemstapp, negativa skriverier i tidningen, sånt som dessutom kan hota den egna positionen.
Meningen med föreningen måste vara att arbeta för en kyrka som är relevant för dagens medlemmar. Som speglar evangelium i samtiden. Som är öppen och lyssnande och i dialog. Och som är transparent och öppen nog att tåla vilken seriös mediagranskning som helst.
Ylva Liljeholm
