Dagens Seglora - Där går en helig man som kan gå på vattnet

I den lilla bilen som skumpar fram på en landsväg i Burma smälter jag intrycken efter ett studiebesök. Jag befinner mig i landet som stipendiat för att fördjupa mig i dialogen mellan kristna och buddhister. Här är de kristna invånarna en minoritet och uppfattas av majoritetsbefolkningen ofta som något främmande, från en annan värld. Av somliga till och med som något hotfullt.

Jag blickar ut över risfälten och minns ord ur dikten som gav mig tröst under en svår tid i mitt liv: ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.” Gunnar Ekelöfs ord beskrev så väl hur det kändes när jag insåg att ett uppbrott var oundvikligt och att inget skulle bli som förut. Nu kommer orden tillbaka till mig i ett helt annat sammanhang, så mycket mera mångkulturellt än mitt. ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.” Tankarna driver som molnen på den monsuntunga himlen ovanför, när bilen plötsligt bromsar in vid en korsning.

”Vem är det där?”, frågar jag chauffören. Mot oss på landsvägen vandrar en kortväxt man i slitna, fotsida kläder. Han skrider sakta, barfota, med en kejsares hållning. Över ena axeln hänger en liten ryggsäck och hans fårade ansikte lyser.

”Vem?”, undrar föraren. Jag lutar mig fram och pekar rakt på honom genom rutan, varpå vandraren möter min blick. ”Jaså han. Det är en helig man.” Jag inväntar en utförligare förklaring, men han säger inget mer och vi rullar långsamt vidare.

Jag vänder mig om mot bakrutan och ser mannen vandra vidare längs fälten. Han såg varken ut att vara kristen eller buddhist och jag vill veta mer.

”Så vad gör han då? Och var bor han?”, envisas jag. ”Han bor ingenstans”, svarar chauffören, som själv är baptist och son till en pastor. Det blir tyst igen och jag försöker att dämpa min iver, när han plötsligt tillägger: ”Men han kan flyga. Och gå på vattnet.”

Ibland kommer jag på mig själv med att gå halvt sovande genom min så kallade ”vardag”. Tillvaron verkar förutsägbar och ordinär. Jag räknar med att alla andra lever i samma värld som jag och tar sig an den på ungefär samma sätt. Till dess att något händer som skakar om mig. Och nu, i bilen på landsvägen genom risfälten, är jag minst sagt omskakad och känner mig yrvaken.

Regnmolnen tätnar ovanför oss, men mitt huvud är alldeles klart. Och chauffören höjer volymen på radion, som för att säga att nu räcker det med religiösa frågor. Och plötsligt ser jag faktiskt risfälten, templen, kyrkorna och människorna vi passerar. Hur länge har jag gått i sömnen den här gången? Hur mycket har jag missat, i min iver att kartlägga och begripa? När upphörde jag att förundras?

Jag sluter mina ögon en stund och minns uppbrottet; hur jag trodde att jag höll på att drunkna. Men snart insåg att jag var omgiven av andra. Som såg mig, lyssnade till mig och fick mig att förstå att vi går på vattnet. Flera av dem var kristna, någon var buddhist – andra varken eller. Men alla hade vi skakats om i grunden på något sätt och funnit att livet inte alltid går att förklara.

Att det finns erfarenheter som inte ryms inom det språk som vi annars gemensamt brukar för att begripa och ordna våra liv. Att det finns människor och situationer som inte med självklarhet går att kategorisera. Att det finns en gemenskap bortom orden, i igenkännandet av det djupast gemensamma.

Att överallt runtomkring oss vandrar heliga män, kvinnor och andra som lyser. Det är bara det, att vi inte alltid ser det.