Jag läser Björn Wimans krönika om Palme och förhållanden mellan utopi och verklighet (DN 28/2) och hur det var drömmen om vardagen som dödade Olof Palme. En samhällssyn som hans, som lyfter fram människans rätt till ett vanligt liv, och hur det måste gälla för alla människor i alla lägen, är det mest provocerande en extremist eller en fullblodsnationalist kan höra. I deras utopier, av vilket slag de än må vara, finns ingen plats för ”den enskilda människans värdighet i vardagen”, som Palme talade om. Den är oviktig och ointressant för den som anser att det är skillnad på folk.

Av någon anledning får krönikan mig att tänka på på Tora Mkandawire Mårtens dokumentär ”Martha & Niki”, bland det bästa man kan se på biograf just nu. Jag tror att Palme hade funnit den intressant. Det är en film som handlar om dans, vänskap och identitet men i förlängningen också om politik och samhälle. Å ena sidan möter vi ett folkhemssverige uppdaterad till 2.0, globalversionen. Å andra får vi en glimt av hur svårt det kan vara att förstå sig på vårt land och vår kultur. Martha och Niki är svenskar men har världen inom sig och som sin scen. De är representanter för en ny generation svenskar som förenar och förkroppsligar det Palme talade om. Rätten till ett värdigt liv, att kämpa för jämlikhet och frihet på sina villkor. Och samtidigt det internationella perspektivet. Martha och Niki har inte bara blicken ut mot världen. De är svenskar men också globalister.

I ”Martha & Niki” har sina rötter i Etiopien och Uganda. För några år sedan tog de världens streetdance-scener med storm och vann den mest prestigefyllda street dance-tävlingen i Paris 2010. Trots att de är tjejer (hip-hop-världen var och är fortfarande galet mansdominerad om det nu undgått någon). På dansscenen var de två elektriska urkrafter, oemotståndliga och oslagbara. Filmens dansscener är otroligt bra, det går inte att sitta still i biostolen. För en stund överbryggar deras konst alla mentala och fysiska hinder. Flow är bara förnamnet när de dansar tillsammans.

Utanför dansgolvet är det annorlunda. Där finns mer som skiljer dem än som förenar. Niki kom till Sverige som bebis, adopterad. Vi skymtar hennes familj utan att lära känna dem. Mamma och pappa ser ut att vara stöpta i folkhemsformar. Vanliga, trygga, hederliga. Niki är målinriktad, verbal, passionerad även utanför scenen. Marthas bakgrund vet vi inte så mycket om. Hon är 13 år när hon kommer till Sverige. Hon säger inte så mycket, har stor integritet. En sökare som har svårt att hantera berömmelsen. En hip-hopens Ted Gärdestad. Filmen berättar heller inte så mycket, inte i ord. Vi anar bara, läser karaktärerna ansikten i de många närbilderna, lägger själva pussel.

Det är inte alltid de förstår varandra, Martha och Niki. Bara i dansen är de totalt synkade. Utanför den har de skilda mål, behöver olika saker. Idag uppträder de inte längre tillsammans men har fortfarande dansen i fokus båda två. Niki kämpar för en jämställd hip-hop-scen. Martha bor i Tyskland och jobbar med flyktingar och dans.

Martha säger en sak som fastnar hos mig. Hon känner sig till skillnad från Niki inte hemma i Sverige. Här i Sverige är det som att man inte har självförtroende, säger hon. Och då ska ingen annan heller ha det. Jante i ett nötskal. På färjan till Nynäshamn häromdagen ser jag en tjej i åtta-årsåldern med kortklippt hår. Det är så ovanligt att jag reagerar. Hur kommer det sig att vi idag, i vårt superindividualiserade samhälle har mer konformistiska frisyrer än vi hade på 70-talet? I vårt vardagsliv härskar fortfarande likformigheten. Vi har en bit kvar tills vi vågar gå ut på gatorna exakt som vi vill vara, nöjda med oss själva och varandra, och utan värderande blickar fastnaglade på våra medmänniskor. Därför behövs förebilder som Martha och Niki.

Hade Martha och Niki varit svenska överhuvudtaget om inte Palme och välfärdsförespråkare före och efter honom haft ett sådant internationellt patos och banat vägen för ett samhälle som välkomnar människor från andra kulturer? Det kan man bara spekulera i men jag älskar att de finns här och hjälper till att komplicera det här med svenskhet på ett så uppfriskande sätt. Niki sticker ut i sitt sätt att klä sig, prata och röra sig men har fötterna fast förankrade i den svenska myllan. Martha står med ett ben i samma mylla, ofrivilligt, och har det andra i det afrikanska. Hon längtar efter något annat, vill bort, ut mot något som känns friare.

I slutet av filmen är tjejerna i Sydafrika och håller en workshop för Soweto-kids. Efteråt spelar kidsen för tjejerna. Trummorna virvlar, kroppar rör sig och Martha är totalt tagen. Man ser det i hennes ögon. Hur hon saknat ljuden, färgerna, rörelserna. Är hon hemma? Kanske? Åtminstone är hon på väg. Men om tio år? Finns Sverige kvar för henne då? Det skulle jag vilja veta.