Det är ofattbart att trettio år har gått sedan Olof Palme mördades. Trettio år är en lång period av en människas liv. För mig har det på sätt och vis varit trettio år av att försöka återfå den tillit, som fanns före kulornas dödliga verkan på just tilliten. Mordet på Olof Palme berörde på ett personligt plan förutom förstås på ett samhälleligt plan.
Strax efter mordet kom i mitt fall beskedet om att jag blivit utnämnd till direktor för Kyrkornas världsråds arbete med kvinnor i kyrka och samhälle med placering i Genève. I efterdyningarna av mordet undersöktes alla möjliga spår och företeelser. Genom ekumeniska kontakter fick jag veta att ett vykort skickats över till polisutredningen från just Kyrkornas världsråd (KV).

Ett märkligt vykort med bild av stadshuset i Stockholm och avsänt i Stockholm hade skickats över till KV med den mångbottnade texten: Bientôt le 28 Fevriér. Snart den 28 februari. Eller med en mera udda läsning: god död den 28 februari. Ingen avsändare, bara detta meddelande. Kortet blev för mig en påminnelse om det stråk av misstro som går genom världen, också in i kyrkornas innersta rum och i mitt innersta rum. Fienden till livet för alla och tilliten till varandra firade triumfer med mordet på Olof Palme.

Samtidigt var det en klar tillgång i världsvida sammanhang att förbindas med Olof Palme och dennes land. Också kyrkorna runt världen uttryckte sin stora sympati för ett politiskt ledarskap med lyhördhet för Tredje världens frågor. Inte minst det starka ställningstagandet mot apartheid i Sydafrika visade på samstämmighet med kyrkorna i Syd och deras kontexter. Att förbindas med Olof Palme var en bonus som också den ortodoxe biskopen Irenaeus på Kreta gav uttryck för, när han stolt visade mig vid ett besök hur han fått en gata uppkallad efter Olof Palme.

Vid femtonårsminnet av Olof Palmes död arbetade jag med ekumeniska relationer för Svenska kyrkan på nationell nivå. Jag hade i något sammanhang skrivit en essä till tidningen Broderskap som var en analys av Olof Palmes tal med blick för vad de personliga mötena och relationerna betydde för honom i internationella sammanhang.

Kanske var det denna text Sten Andersson hade sett, kanske var det engagemanget för kyrkorna i Palestina från Lunds stift som spelade roll. Hur som blev jag tillfrågad av tidigare utrikesministern Sten Andersson om jag ville bli ledamot av Olof Palmes Minnesfonds styrelse.

Svaret var enkelt, det var självklart en stor gåva att få ingå i ett sådant sammanhang med uppgiften att stödja fred, rättvisa, internationell försoning, gemensam säkerhet och antirasism både genom stipendier till unga människor och genom det årliga Olof Palmepriset till någon eller några som verkar i Olof Palmes anda.

Hur gick det då med tilliten?

Sverige blev aldrig detsamma efter mordet på Olof Palme. Det självklara umgänget mellan det politiska ledarskapet och människor på gatan försvårades av säkerhetsinstruktioner. Även om Sverige fortfarande är ett land som sticker ut i förhållandevis stort mått av tillit i samhället, finns det många påfrestningar idag. Där vi utmanas att bygga tilliten till varandra på nya sätt.

Men vad hände med min inre resa?
Genom en närmare kontakt med ignatiansk spiritualitet (inspirerad av Ignatius av Loyola) har jag lärt mig att varsebli skiftningarna mellan tröst och misströstan i mitt inre. Även om det inte alltid är så enkelt som att känslan av tröst och tillit kommer från den goda anden och misströstan från den onda anden, är det förvånande ofta så.

Och den märkligaste iakttagelsen är att känslan av tröst och tillit kan infinna sig i de mest olika omständigheter. Det är som om det finns ett djupare stråk än olika påfrestningar – ett stråk av tillit och godhet genom världen – som inte kan omintetgöras av kulor som dödar kroppen.

När jag tänker på de modiga Olof Palmepristagare som jag mött genom dessa femton år tror jag att många av dem präglats och präglas av just den hemligheten. Det finns något att frukta som är värre än att kroppen kan få kulor i sig. Det är att förlora sin själ. Förlora kontakten med den ström av liv som vill rättvisa, tillit och fred i världen. Och som enligt kristen tro har den slutliga makten i tillvaron.

Så funderar jag trettio år efter mordet på Olof Palme.