Alla krig som förs är goda. De är i varje fall bättre än varje annat alternativ – rent subjektivt sett.

Det goda kriget

Bernt Jonsson

Alla krig som förs är goda. De är i varje fall bättre än varje annat alternativ – rent subjektivt sett. Den egna sidans både motiv och krigföring är motiverade och drivs av ädla syften. Om det inte vore fallet, skulle ju inte kriget föras och inte kunna rättfärdigas. Så ser resonemanget ut, eller hur?

Politiska ledare i Israel brukar hävda, att dess armé är den mest moraliska av alla arméer. Även om andra länders ledare kanske inte använder just de orden, så tänker och argumenterar de vanligtvis på det sättet. En självkritisk attityd skulle ses som opatriotisk.
Den enda haken är, att denna värdeskala också finns på den andra sidan. Även motståndaren anser sig ha verkligheten, värderingarna och argumenten på sin sida. I brist på objektiva mätmetoder och i avsaknad av opartiska domare är risken stor, att segraren skriver historien som t ex i Nürnbergrättegången efter andra världskriget.

Det betyder inte, att domarna mot nazikoryféerna var orättfärdiga i skuldfrågan. De åtalade var skyldiga. Dödsdomarna däremot var ett svek mot de värderingar rättegången påstods vila på. Dessutom baserades rättegången på en stor dos hyckleri.
I ett krig, som beräknas ha kostat över 60 miljoner människor livet, är det svårt att tro, att någon part har rena händer. Borde inte Churchill ha åtalats för terrorbombningen av Dresden vare sig det var 25 000 dödsoffer eller oerhört många fler, som dog i eldstormen? Borde inte Harry Truman som ytterst ansvarig ha ställts inför rätta för att ha släppt lös atombomberna över Hiroshima och Nagasaki? Gjorde inte Stalin sig förtjänt av ett åtal för morden på 4-5 000 fångna polska officerare i Katynmassakern? För att nu bara nämna några exempel på massmord utan att väga dem mot varann.

Alla tre och deras handgångna män slapp dock undan. De tillhörde segermakterna. Segrarna skriver inte bara historien utan även arresteringsorderna, de utfärdar vid behov de nya lagarna, och slutligen svarar de för domstolsutlåtandena – inte bokstavligen men i praktiken. Allra viktigast är  att segrarna frikänns, så att ingen skugga faller över dem.

Fenomenet är inte nytt. Rent objektivt har frågan om fördelningen av skuldbördan alltid varit bekymmersam. Frågan skaver. Genom århundradena har det gjorts försök att fastställa, när och hur och varför krig skulle kunna vara etiskt försvarbart. Läran om det rättfärdiga kriget var ett försök att fastställa objektiva kriterier. Den romerske författaren Cicero (106-43 fvt) anses vara upphovsman, och doktrinen utvecklades senare av teologer som Augustinus (omkring 400), Thomas ab Aquino (1200-talet), Martin Luther (1500-talet) och Karl Barth (1900-talet). Samma synsätt kan sägas ha legat till grund för både FN-stadgan och Genevekonventionerna.

Kriterierna kan delas upp i tre kategorier:

Jus ad bellum, dvs hur kan man rättfärdiga att man går i krig? För detta krävs att kriget tillgrips först när alla fredliga vägar att lösa en konflikt uttömts. Målet måste vara rättfärdigt och förbli det under hela kriget. Segern måste vara tämligen säker och utfallet måste uppväga den skada som orsakas av själva kriget. Slutligen måste det ha beslutats av ett legitimt organ, dvs av en enväldig monark, av en regering eller numera av säkerhetsrådet. En väpnad revolution kan alltså rent definitionsmässigt inte vara rättfärdig.

Jus in bello, dvs krigföringens metoder måste vara rättfärdiga. Det är svårt att se, hur det kriteriet någonsin kan vara uppfyllt, allra minst i nutida krig. Den avancerade vapenutvecklingen har ju till mål att så effektivt som möjligt kunna oskadliggöra, dvs döda fienderna. I modern folkrätt har kriteriet mjukats upp till proportionalitetsprincipen: man får inte tillgripa mer våld än nöden kräver. När länder kritiserats för att ha använt sig av ”övervåld”, är det detta det handlat om. De flesta dödade i krig är civila.

Jus post bellum, dvs att freden måste vara rättfärdig, så att inte krigsslutet lägger grunden för ett nytt krig. Dessutom – och det är rätt nytt – ska de krigförande kunna ställas till svars för sitt sätt att föra kriget.

För att ett krig ska kunna ses som rättfärdigt måste alla kriterier vara uppfyllda. Om man tar dem på allvar, kan nutida krig med moderna vapen aldrig ses som berättigade och rättfärdiga. Den gamla tvisten mellan pacifister och anhängare av läran om det rättfärdiga kriget är därmed avgjord. Kriterierna i sig gör anhängarna till pacifister, om de håller fast vid sina egna kriterier.

När debatten fördes på 50-talet om Sverige skulle skaffa sig en egen atombomb eller ej, tenderade många av det rättfärdiga krigets anhängare att förespråka svenska kärnvapen, medan pacifister naturligt nog sa nej. För dem var det illa nog med konventionella vapen.
I dagens debatt om svensk anslutning till Nato tiger anhängarna totalt om att kärnvapen utgör en strategisk del av Natos försvarsdoktrin. Nato förbehåller sig t o m rätten att först av alla använda kärnvapen. Om Sverige går med i Nato, legitimerar vi alltså användning av kärnvapen. Om detta teg också de 25 förespråkarna av svenskt Natomedlemskap på DN Debatt (DN 7/1).

Svenska förespråkare av Natomedlemskap bör komma ut på banan och förklara varför de anser, att kärnvapen är ok. Anser de verkligen, att kärnvapenkrig någonsin kan vara förenligt med läran om det rättfärdiga kriget? Kan användning av kärnvapen någonsin vara det mindre onda? Om inte – hur kan de då förespråka ett svenskt Natomedlemskap? Och försvarsministern bör förklara, hur kampen för kärnvapennedrustning underlättas av att vi ställer upp som värdland för en kärnvapenallians?

 

 

Kommentarsfältet är stängt.