Häromdagen skulle jag skriva några reflexioner över en av kyrkoårets texter (1 Joh. 5:6-12).

I ruinerna av de stora berättelserna

Arne Carlsson

Häromdagen skulle jag skriva några reflexioner över en av kyrkoårets texter (1 Joh. 5:6-12). Jag hamnade då mitt i en intern diskussion i någon av de första kristna församlingarna. Johannes polemiserade mot dem som inte ville tro att Jesus var en verklig människa. Jag kan höra vår tids obesvarbara frågor om immanent och transcendent kunskap bubbla i djupet av Johannes frågor. Blir den kristna berättelse större om den kan hänvisa till erfarenheter utanför vår kunskaps grundförutsättningar? Eller blir tvärtom berättelsen sannare om den ryms inom vår immanenta erfarenhet. Är vår immanenta erfarenhet så gränslös att den kan rymma hela mysteriet av en närvarande Gud i mänsklig gestalt?
I några av samtidens sökande texter kan jag ana samma förundran som min egen bävande tillit inför det okändas närvaro mitt i vårt kaos. Eller vad ska man säga om Birgitta Lill-Pers vackra ord om ljuset:
 ”Ja: så som du undrat vad du i dig själv är

utan andra varelser, så tänker du nu

om ljuset; vad du är och erfar

utan det. Och det går inte

att tänka: du får tänka dig det

som du skulle tänka dig dig själv saknande

själen och hjärtat.”

Den mystik som ryms i samtidens tänkande går utanför de stora berättelserna. Men den bär på djupa erfarenheter av ”relationen” som en djupnande närvaro av ett möte. En samtida filosof som Gilles Deleuze skriver ”Någonting i världen tvingar en att tänka. Detta något är föremål för ett grundläggande möte, och inte för ett igenkännande.” eller med en fras han lånade från målaren Paul Klee ”vi ska inte återge det vi redan kan se, utan synliggöra det vi inte kan se.” Jag vill inte tvinga in samtidens konstnärer, filosofer och kulturskapare i den kristna berättelsen men uppmana till en lyhördhet som kan göra våra egna erfarenheter sannare.

Människans behov av en stor berättelse, som ger svar på tidens och framtidens gåtor, har inspirerat till sammanhängande världsåskådningar: religioner, ideologier och ”–ismer”. Johannes skiljer på dessa tillfälligheternas tankekonstruktioner som han kallar ”människors vittnesbörd” och hänvisar till ”Guds röst”. Han hänvisar till något gemensamt mänskligt bortom de tillfälliga erfarenheternas gräns som gör det möjligt att tro på Jesus som Guds son. Redan i den första kristna församlingen fanns alltså en brytning mellan den tidens världsbild och en dynamisk tro på Guds närvaro. En spänning som lever vidare genom historien som en skillnad mellan tradition och förändring.

Kyrkoledare och kristna organisationer bygger varumärken samtidigt som en förändringsprocess pågår någon annanstans. Medan kyrkostrategerna anstränger sig för att stärka samfundsidentiteten och söker ett samfällt budskap som fungerar på den religiösa marknaden delar de fattiga sitt bröd med varandra. Det är visserligen viktigt med en lärotradition för den avvärjer många villfarelser, men den riskerar också att stelna till ett skal lika tomt som en kyrkoruin. Guds närvaro i mänsklig historia betyder mer än lärotraditioner. ”Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer…
I vår tid famlar vi i blindo bland ruinerna efter de stora berättelserna, både sekulära och religiösa: Reformationens pennor besegrade katedralernas stora berättelse och 1800-talets väckelserörelser bars fram av erfarenheter utanför kyrkornas murar vilket ledde till att vår samtid inte längre har någon kristen enhetskultur. Upplysningens stora förnuftsskapelse ifrågasattes med hjälp av sina egna empiriska verktyg. Vår egen tids marknadstroende läromästare får allt svårare att förneka sprickorna i djupnande globala kriser. Samtidigt kan världens ledare inte längre hålla tillbaka kriget eller i tillräckligt hög grad påverka klimatförändringarnas oåterkalleliga förstörelse. På livsåskådningstorgets utbud konkurrerar  islamofobi med antisemitism och terrorism med extremnationalism. Skräpkulturer ur det förgångnas kompost.

Var ska vi söka den stora berättelse som ger oss svaret på meningen med våra liv om varken kyrkotradition eller förnuft, politik eller livsåskådningar kan ge oss svaret? När människornas vittnesbörd och tankekonstruktioner inte är några säkra vägvisare måste vi våga börja ett sökande i ruinerna av det som passerat. I den tid som varit finns trots allt en riktning, en möjlig tillit även när vi viskande frågar ”…varför har du övergivit mig”? Vår väg pekar in mot en okänd framtid där vi inte längre har svaren. En framtid i efterföljelse där vi delar brödet med den fattige och lyfter klimatflyktingarna ur vattnet, en okänd framtid där vi i tillit lyssnar efter Guds röst i samspel med andra än dem vi vant oss vid.

  Så kom du då till sist, du var en främling,


en motgestalt som jag hört talas om.


Så många hade målat dina bilder


men det var bortom bilderna du kom.


Vi trodde du var användbar, till salu,


vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.


Vi byggde katedraler högt mot himlen


men du gick hela tiden längre ner.

(Psalm 796 Text Ylva Eggehorn)

 

 

Arne Carlsson

3 kommentarer på “I ruinerna av de stora berättelserna

  1. Rolf A skriver:

    Jag är ense med dig ”att i den tid som varit finns trots allt en riktning”. Men även våra tankekonstruktioner har en riktning om vi får tro filosofen Thomas Nagel. Han ser medvetandet som grundläggande i kosmos, och att livet utvecklas till såväl början som till sitt slut i en punkt. Till dagens postmoderna IT-nuflöde kan jag tänka att skeendet styrts till.

    Och värden är för Nagel en fundamental del av världen. Om det är sant, behöver svensk naturvetenskaps trots allt begränsade förståndiga objektsyn och analys, kompletteras med förnuftets helhetssyn av tanke, tro, känsla, och subjektiv/objektiv verklighet.

  2. Olle skriver:

    Ruinerna av de stora berättelserna är också en stor berättelse. Postmodernismen imploderar mot sitt eget tomma centrum. En berättelse om berättelsernas upplösning är också en berättelse.
    /W

  3. John Nilsson skriver:

    René Girard. René Girard. René Girard.

    Om vi som kallar oss kristna bara kunde inse vilken skatt vi har fått, även i ett intellektuellt avseende, och om vi bara skulle våga ge denna skatt ett kristet namn (utan att be om ursäkt), kanske vi inte skulle oss känna oss så vilsna, utan inse att vi kanske faktiskt har givits en fullt hållbar ”stor berättelse” (även om detta begrepp förmodligen är ett förminskande av evangeliet) i vår kristna tradition. När den kristna teologin får möta en i det kristna evangeliet grundad antropologi, kanske vi bättre förstår vad vi på ett sätt redan vet, när vi säger att Jesus både är ”sann Gud och sann människa”, och vad vår mimetiska natur leder till, på både gott och ont. Den mimetiska teorin, eller om man så vill, den antropologiska synen på evangeliet, rymmer en potential till förståelse som vi nog bara kunnat drömma om, samtidigt som den oundvikligen ställer oss inför oss själva på ett nytt, möjligen provocerande sätt, både som individer och som mänsklighet.

    I dagsläget verkar det ju annars vara omöjligt att hävda det exklusivt kristna, i så måtto att somliga hellre vill plocka ner till exempel krucifix ur våra kyrkor och göra ”kyrkan” till någon slags allmänreligiös institution (vilket för mig nästan känns som man vill offra Jesus en gång till), men om vi tror på evangeliet, varför skulle vi då inte vilja det bästa åt alla människor?

    ( http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan )

    Paul Nuechterlein beskriver sina ”core convinctions”, saker han är övertygad om är sant, i ett långt dokument indelat i paragrafer:

    ”1.4 Is an interplay between scientific anthropology and biblical revelation even possible or desirable?

    1.4.1 If one believes in the incarnation, then it should be possible. For the Christian faith has always striven to maintain that Jesus Christ is both fully human as well as fully divine. In other words, the revelation through him should unveil true humanity at the same time that it reveals true divinity.

    1.4.2 And St. John, for one, seems to be aware that the corollary is a revelation of false humanity and false divinity. As one learns to see that God is light, one also begins to see that in God there is no darkness at all. And John immediately turns (see 1 John 1:8-10 below) to the anthropological matter of forgiveness of sin as that which can help human beings begin to walk in the light. There is an implicit biblical anthropology which is pre-scientific, that is to say, prior in time to the moment in history when its anthropological insights might become universalized for all cultures over time and geography.

    1.4.3 Perhaps, then, we might turn around the question of §1.4: Instead of wondering whether biblical revelation is compatible with science, we might press science as to whether it can ultimately be successful in its search for the truth without biblical revelation. Science can never cease being a human endeavor, subject to sin. And so we ask: Is a true scientific anthropology possible without the grace of forgiveness to heal our blindness, to shed light on our darkness? Can we ever have the ability to perceive the truth about ourselves without the grace of forgiveness?

    1.4.4 St. John would seem to be raising the same hypotheticals in his corollary to 1 John 1:5:

    If we say that we have no sin, we deceive ourselves, and the truth is not in us. If we confess our sins, he who is faithful and just will forgive us our sins and cleanse us from all unrighteousness. If we say that we have not sinned, we make him a liar, and his word is not in us. (1 John 1:8-10)

    1.5 I submit to the reader that in recent years there has come along a scientific hypothesis for anthropology which is in dialogue with the biblical revelation. That evangelical anthropology is represented in the work of René Girard.”…

    http://girardianlectionary.net/core_convictions.htm

    Kanske kommer frågor om det ”immanenta” och det ”transcendenta” i ett annat ljus, med Girards/Nuechterleins läsning av evangeliet? Kanske är också evangeliet åtminstone i sin kärna så pass handfast, i det att det tydligt pekar på hur vi som människor hanterar sociala kriser etc, att vi inte behöver förlora oss i en kanske onödigt ”dimmig” postmodernistisk mysticism, som enda utväg ur vår nuvarande vilsenhet? Kanske finns det en grund på hälleberget att bygga på, om vi vill och vågar? Den evangeliets antropologi som René Girard lagt grunden till, visar kanske ännu tydligare än dagens teologi, på en Gud som är på vår sida, som vill vårt väl och som ”gillar” oss.