Skönt att någon – som i detta fall Elisabeth Åsbrink (DN 150831) – äntligen tar bladet från munnen och konstaterar, att Israel inte kan ”vara både en demokrati och en religiös stat”. Det har länge funnits ett behov av att detta konstateras offentligt. Principen att staten måste vara religiöst neutral har länge varit en frikyrklig hållning, även om konservativa grupper på den kanten haft svårt att leva upp till principen. Bland högerkristna sionister gör man fortfarande undantag för Israel.
Med den frågan utklarad är det dags att gå vidare och fråga sig, om det vanliga mantrat om Israel som ”judiskt och demokratiskt” verkligen är hållbart. Redan i självständighetsdeklaration 1948 finns denna kluvenhet:
Å ena sidan öppnar man för immigration av judar från alla länder (det som 1950 blev ”lagen om återvändande” och 1970 utvidgad till fler, i stort sett enligt nazisternas definition av vem som är jude), å andra sidan lovar man att upprätthålla alla medborgares fulla sociala och politiska jämlikhet. Israels arabiska invånare förespeglas ”fullt och likvärdigt medborgarskap”.
Hur blev det då? Inte så bra. Inte så demokratiskt. Psykologiskt är det lätt att förstå lagen om ”återvändande”. Den långa historien om antisemitiska förföljelser med förintelsen som dess kulmen ledde till behovet av en lösning. Den lösning som valdes var dock olycklig. Den byggde i praktiken på diskriminering av en grupp med en annan identitet. Lagen om återvändande är bara en i raden av israeliska lagar, som diskriminerar staten Israels arabiska minoritet. Till förfång för både majoriteten och minoriteten.
I sin självständighetsförklaring sökte Israel sitta på två stolar samtidigt, men i själva verket utgår det israeliska nationsbyggandet från den första av två alternativa principer:
- ius sanguinus, blodets rätt, där biologiskt/historiskt släktskap bestämmer tillhörigheten till nationen.
- ius soli, jordens rätt, där alla på territoriet boende utgör nationen oberoende av etnisk bakgrund eller tillhörighet.
Medan den första har sina rötter i romantiken, kan den senare härledas till upplysningsfilosofin. Enligt denna förväntas medborgarskapet – medfött eller förvärvat – innebära samma rättigheter och skyldigheter för alla medborgare. Jordens rätt gäller i Sverige, medan blodets rätt är vägledande i Israel. Det är tveksamt om en sådan stat verkligen förtjänar epitetet demokrati. Är inte etnokrati en mer adekvat beteckning?
Bernt Jonsson
Även om Bernt Jonsson skulle ha fullständigt rätt i det han skriver – och det har han inte – skulle det vara intressant att få veta hur hans åsikter går ihop med hans mångåriga, villkorslösa och okritiska kamp för en arabisk etnokrati som ska ersätta Israel. Staten Palestina har minsann en konstitution (och staten Gaza också en, men det är en annan historia), som säger följande:
”Palestina är en del av det arabiska hemlandet. Det palestinska folket tillhör den arabiska och muslimska nationen. Arabiskan är det officiella språket och islam den officiella religionen. Statens lag baseras på sharia. Vem är palestinier bestäms av lagen. Palestinier har rätt att återvända till Palestina. Denna rätt har evig giltighetstid”.
Osv., osv.
Ska det onda med ont fördrivas?
Markus Stettiner anser att jag har fel. Dock utan att redovisa något argument. Låt oss få ta del av dem!
I fråga om tvåstatslösningen tillhör jag dem, som för länge sen övergett den modellen. Den är inte längre trovärdig. På den punkten har bosättarna varit mycket framgångsrika. Vad vi behöver diskutera är vilken sorts enstatslösning blir det? Bosättarnas apartheidstat eller en demokratisk sekulär stat för alla dess invånare?
Som vanligt, Bernt Jonsson väjer undan. Jag anser att han har fel, men det är inte det jag vill diskutera. Jag frågar: även om Bernt Jonsson skulle ha fullständigt rätt i det han skriver, hur förklarar han sin vurm för den rasistiska etnokratin Palestina?
Den frågan vägrar Jonsson besvara. Istället låtsas han att den arabiska staten Palestina med sina sharialagar är en demokratisk sekulär stat för alla dess invånare.
I kampen mot juden Israel är alla knep tillåtna.
Markus Stettiner torde ha svårt att belägga min ”vurm för den rasistiska etnokratin Palestina.” Upp till bevis! Och redovisa argumenten för varför jag har fel i min analys! Dem lovar jag att ta del av med mycket stort intresse.