Ord, ord, ord. Kyrkfolk är ofta bra på att tala. Trots att det finns ambitioner att minska på pratandet och öka andra typer av uttryck i gudstjänsterna så är det fortfarande orden som dominerar. Så upplever jag det i alla fall. Efter ordet kommer musiken. Inte vilken musik som helst utan kyrkomusik. Den är fantastisk, men kan också upplevas som otillgänglig och exkluderande. Ibland letar sig modernare musik in. En gospelkör, en schlagermässa, en trubadur som spelar Dylan. Ofta inför en församling som vanligtvis väljer bort en mer traditionell gudstjänst. Bildkonsten finns där med självklarhet (sen den stora bildstriden på 700-800-talen), insmält i väggarna sedan medeltiden, som utsmyckning eller i ikonform. Modernare konst kan man också finna. Det är inte okontroversiellt med nya bilduttryck i kyrkan, men det finns en ganska stark förnyelsefåra som både gett praktisk möjlighet att utställningsanpassa K-märkta kyrkor och tagit debatten om vad som kan visas i ett kyrkorum. Konstnärliga uttryck både förskönar det andliga rummet och hjälper oss att närma oss vår egen andlighet. Olika typer av konstnärliga uttryck passar olika typer av människor och därför går det inte att fastslå vilken typ av konst som ska få finnas. Den diskussionen måste följa sin tid.
Idag är det dominerande konstnärliga uttrycket i samhället den rörliga bilden. Särskilt unga människor kommunicerar i hög grad med rörliga bilder. Kanske är det dags att filmen får en lika självklar plats i kyrkans rum och i det kyrkliga arbetet som musiken och bildkonsten har?
För några veckor sedan träffades representanter för svenska, norska och danska kyrkan på Zentropa i Köpenhamn, det framgångsrika filmbolag som är frukten av samarbetet mellan Lars von Trier och Peter Albeck Jensen. Syftet var att diskutera filmens möjligheter i det dagliga arbetet i kyrkan, att utbyta erfarenheter och ge näring till det arbete som redan görs i våra olika länder. Kyrkliga filmpriser, film & konfirmation, en och annan filmvisning i kyrkan, film & samtal, kyrkliga seminarier med filmen som utgångspunkt – visst görs mycket redan idag. Men alla som medverkade på Zentropa-seminariet var rörande överens om att filmen fortfarande är outnyttjad i kyrkliga sammanhang – både som pedagogiskt verktyg och som fristående konstnärligt uttryck.
Filmen är (eller kan vara) ett multikonstverk där bilden, ljudet, språket, gestaltningen, scenografin, ljuset och koreografin tillsammans avgör vår upplevelse av den. Att visa en kvalitetsfilm i ett vackert kyrkorum kan ge ytterligare en dimension. Eller varför inte utanpå som Visby domkyrkoförsamling gjorde under Gotland Art Week då två kortfilmer projicerades direkt på den skrovliga väggen. Tillsammans med livemusik ur en av filmerna, ”Blå timmen”, blev det en poetisk, vacker, sakral och nyskapande upplevelse.
PS. Jag har använt två luddiga begrepp i den här krönikan. ”kyrkomusik” och ”kvalitetsfilm”. Utrymmet medger inte preciseringar av vad jag avser med dessa tolkningsbara begrepp. Jag hoppas att ni fattar ungefär vad jag menar.
