Det är svårt att i islams texter hitta ett entydigt fördömande mot homosexualitet, som den förstås i västerländsk bemärkelse. Men inlånad västerländsk sexualmoral har historiskt bidragit till förtryck både mot kvinnor och HBTQ-personer, skriver Frederic Brusi.

Få saker engagerar oss människor mer än sex.

Både det gudomliga och det mänskliga syns ha åsikter om med vem, när och hur vi uttrycker vår sexualitet. Att sexualitet aktiverar åsikter är inte underligt om vi beaktar religioner som odödlighetsideologier där liv och död är de primära drivkrafterna bakom en meningsfull och symbolladdad verklighet. Sexualitet är den faktiska och symboliska början på livet och livet måste oundvikligen sluta i medicinsk död. Antropologen Ernest Becker skrev insiktsfullt om denna existentiella paradox på sjuttiotalet som all mänsklig kulturs primus motor.

Samtidigt som 22 pingstpastorer i Sverige drar upp damm inom kristenheterna genom att ifrågasätta huruvida läran tillåter könsneutrala äktenskap, samtidigt som aktivister flyttar fram positionerna och söker ifrågasätta aborträtten, pågår en liknande diskussion bland svenska muslimer. Har den egna religionen några tydliga svar i frågorna? I en samtid där teologi visat sig kunna vara relevant i många existentiella och etiska frågor så tenderar den att fastna i det sexualmoraliska. Eller är det en historielös uppfattning?

Vad gäller den muslimska världen börjar forskning och röster från insidan ifrågasätta moralistiska och sexualneurotiska tolkningar av islam som arvegods från kolonialmakternas implementering av sitt civilisatoriska uppdrag. Den första abortlagen i Egypten var den Brittiska “offences against the person act” från 1861 vilken stipulerade livstids fängelse för den som genomgått en abort.

Någon Egyptisk eller islamisk lag som förbjöd aborter fanns inte, vilket hade sina rötter i att teologerna ansåg att själen blåstes in i fostret först vid den 120:e graviditetsdagen. Osäkra på hur man skulle se på fostret innan det besjälats nådde man aldrig konsensus och således kunde man inte stifta några kanoniska lagar i spörsmålet. Att bestämt hävda att islam kategoriskt skall tolkas som emot abort är möjligen ett önsketänkande från vissa, men det är inte en historisk sanning.

Gällande homosexualitet blir frågan betydligt mer nyanserad om vi tittar på attityder över en längre tidsperiod. När den skriftlärde egyptiske teologen Rifä’ah al-Tahtawi (d. 1873) på Paschans order besökte Paris för att studera och förse nationen med kunskap om tekniska framsteg skrev han uppskattande om Européernas sexualmoral:

“Av det berömvärda i deras karaktär, i vilket de liknar beduinerna, är avsaknaden av inklinationen att älska unga män och hylla dem i poesi, nej detta är något onämnbart hos dem och mot deras natur och moral. En positiv aspekt av deras språk och poesi är att de inte tillåter kärlekspoesi riktad mot någon av samma kön.” (förf. övers.)

Det intressanta är inte Tahtawis gillande av den pryda Europeiska attityden utan det faktum att hans reaktion avslöjar kännedom om en närvarande homoerotisk kulturströmning i Egypten och arabvärlden. Tahtawi blev en ivrig påhejare av västerländska ideal, både nationalismen och sexualmoralen var enligt honom lysande Europeiska ledstjärnor.

Idag är arabvärlden ingen lysande bastion för HBTQ-rättigheter. I den religiösa sfären framträder särskilt en typ av karismatiska predikanter som på kassettband eller satellit-tv verkar tävla i pejorativa utlåtanden om homosexuella. Precis som i Europa höjs också röster för att på olika vis straffa människor som lever ut sin sexualitet.

Men i kontrast till predikanterna är koranen förvånansvärt oklar gällande straff för homosexualitet. Den uppehåller sig förvisso i flera passager kring Lot och Sodom men ett tydligt legalt straff för homosexualitet och huruvida det verkligen var det som orsakade Guds vrede över Sodomiterna, är teologerna inte helt ense om, enligt historiken Khaled El-Rouayheb. Vad man enligt honom kan se är att det rådde konsensus kring att analsex var absolut otillåtet, medan att bli förälskad i en ung man eller att uttrycka homoerotik i vers inte nödvändigtvis stred mot religiös lag.

Ett exempel är imam Shabrawi (d. 1758), under trettio år rektor för sunni-islams mest prestigefyllda teologiska universitet Al-Azhar, som i sin diktsamling (diwan) beskriver kärleken och längtan till den sköne unge mannen Ibrahim. Shabrawis poesi var känd och det är svårt att tänka sig en man av hans statut öppet begå en kardinalsynd, vilket tyder på att den teologiska definitionen “sodomi” (på arabiska liwat, från namnet Lut) var teknisk och inte innefattade allt det som i en europeisk kontext skulle kallas för “homosexualitet.” Dessutom verkar man från teologiskt håll ha varit ännu mer osäkra i frågan kvinnlig homosexualitet, om definitionen av den otillåtna sexualiteten var just sodomi.

Vidare så har den muslimska synen på privatlivets helgd påverkat synen på sexualitet. Ofta illustreras detta med berättelser om den andre kalifen Umars stränga tolkning av hur långt hemfriden sträckte sig. Bland annat berättas det i flera olika narrativ om hur han exempelvis
satte förbudet mot att spionera på en medmänniska vida högre än förbudet att dricka vin, när vindrickandet observerats genom att observatören kikat in i någons privata hus. Ett slags teologiskt what-happens-in-Vegas-stays-in-Vegas således.

Till synes verkar det med andra ord vara i och med klivet in i moderniteten som det sexuella uttrycket blir ett fenomen som upplevs behöva detaljstyrning och en ny moralisk upprustning. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att vara muslim och religiöst övertygad om att abort är otillåtet eller att mena att homosexualitet är syndigt. Men det är inte en oproblematisk tolkning. Det kräver ett anspråk på tolkningsföreträde och ett åsidosättande av teologisk historia vilket pekar mot att man kanske inte befinner sig på alltför stabil argumentationsgrund.

Dessutom är det relevant att fråga varför pietistiska moderna islamtolkningar tenderar att vara så besatta av kvinnokroppen och inlånad västerländsk sexualmoral.