Varför uppmärksammas inte de dramatiska maktstriderna, de fängslade journalisterna och de hårda villkoren för arbetare i Filippinerna, frågar Bernt Jonsson. Filippinerna är med sina bortåt 110 miljoner invånare världens trettonde land i storleksordning.

Varför skrivs så lite om Filippinerna?

Bernt Jonsson

Varför uppmärksammas inte de dramatiska maktstriderna, de fängslade journalisterna och de hårda villkoren för arbetare i Filippinerna, frågar Bernt Jonsson.

Filippinerna är med sina bortåt 110 miljoner invånare världens trettonde land i storleksordning. Dessutom ligger landet i konflikt med Kina om öar i Sydkinesiska sjön. Ändå är det tyst i medierna om Filippinerna. Varför?

Visst; det rapporteras om naturkatastrofer och färjkatastrofer. Med mycket trafik mellan de nästan 900 bebodda öarna med ofta överlastade färjor, som kapsejsar i hårt väder, så dör många. Då blir det rapporter. Dessutom ligger Filippinerna inom ”eldens ring” runt Stilla Havet. Det betyder vulkanutbrott, enorma regn, oerhört många tyfoner. Den värsta tyfonen någonsin med vindhastigheter ända upp till 315 km/tim drabbade staden Tacloban på ön Leyte i november 2013. Minst 6 000 omkom, tiotusentals människor förlorade sina hem, oerhört många skadades.

Efter den akuta rapporteringen blev det dock tyst. Ända till årsdagen efter tyfonen. Sedan tystnad. Landet syns inte, är medialt ointressant, finns helt enkelt inte – inte förrän nästa stora naturkatastrof inträffar.

Vid ett besök där för en tid sen kunde jag konstatera, att återuppbyggnadsarbetet går mycket trögt. En del har röjts upp, men grundproblemen kvarstår. Det är förbjudet att bygga närmare än 40 meter från stranden, men det gör folk ändå, ruckel ända ut i vattnet. De har inget alternativ, ingen mark att bygga på. Fiskerinäringen är sönderslagen, båtarna krossade, transportmedlen för att nå marknaderna förstörda. Regeringen lägger föga energi på att skapa förutsättningar för ett livskraftigt näringsliv.

Varför har då så lite hänt? Det finns två svar:

Det första är, att Leyte var Marcos’ land. Den forne diktatorn hade ett starkt stöd bland befolkningen där. Det har gjort den nuvarande politiska ledningen obenägen att satsa på en snabb återuppbyggnad. Andra områden har prioriterats.

Det mer djupgående svaret är, att Filippinerna på ytan är en västlig demokrati med formella val, men det är inte en demokrati av, med och för folket. Valsystemet är krångligt och gynnar dem med stora resurser, dvs feodalherrar och andra rika klaner. Inte ovanligt i U-länder. 13 familjer anses styra Filippinerna politiskt och ekonomiskt sen decennier tillbaka. Kampen om makten utspelar sig mellan dem. Korruptionen är ständigt närvarande. Tre senatorer sitter f.n. i fängelse av det skälet. Två presidenter har avsatts för att otillbörligt ha gynnat de egna.

Även den nuvarande presidenten Benigno Aquino, som 2010 valdes på en våg av folklig entusiasm, anklagas av högsta domstolen för liknande agerande. Han och hans familj tillhör de stora jordägarna, som framgångsrikt saboterat de försiktiga försök till landreformer som beslutats för att ge bönderna mer tillgång till mark.

Marcos störtades 1986 i en folklig och fredlig revolution. Under hans tid vid makten växte det fram rader av civila organisationer till försvar för mänskliga rättigheter men även väpnade gerillagrupper som maoistiska New People’s Army och muslimska grupper. Med en av de senare – Moro Islamic Liberation Front – slöts i fjol ett fredsavtal, som emellertid råkat ut för bakslag i år. Dels beroende på att amerikansk militär nu är tillbaka på Filippinerna.

Vissa fredsförhandlingar har även förts med New People’s Army, men de avbröts av Aquinos företrädare Gloria Macapagal Arroyo, och regimkritiker lever farligt. Under hennes tid som president dödades i snitt tio journalister per år. Under Aquino två per år. Människorättsorganisationen Karapatan rapporterar 250 utomrättsliga mord och kidnappningar från 2010 fram till senaste årsskiftet. Omkring hälften av fallen gäller bönder och deras ledare, däribland sådana som är knutna till Fair Trade Centers, som ses som ett hot mot mäktiga ekonomiska intressen. Över 25 medlemmar och pastorer i en regimkritisk kyrka som United Church of Christ har dödats under Arroyos och Aquinos tid vid makten.

En bondeledare jag träffade hade suttit inne i tio år utan rättegång. Andra kunde berätta, att de varit där i fyra år. Med tårar i ögonen berättade en ledare för en ungdomsorganisation, att han aldrig fått träffa sin nu ettårige son. I de fall åtal faktiskt väckts har det alltid funnits villiga ”vittnen”. Inte sällan har samma vittnen ”råkat” vara på plats för flera av de påstådda morden.

Syftet med anklagelserna mot de f n omkring 500 politiska fångarna är sannolikt inte så mycket att få dem fällda i domstol som att pacificera ledarna inom de regimkritiska organisationerna. Genom anklagelserna om mord kan de inte friges mot borgen. Och så länge de inte åtalas finns det ju inte heller någon risk, att de blir frikända och fria.

Filippinerna är ett rikt land med omfattande naturresurser, men fördelningen av tillgångarna är extremt ojämlik. Det gäller såväl mellan regionerna som mellan individer. På 1960-talet var landet ett av Asiens rikaste länder, men den ekonomiska tillväxten stagnerade. Först på 90-talet vände utvecklingen uppåt. Det senaste decenniet har präglats av en snabb tillväxt men till priset av ökade klyftor och ett större utlandsberoende; främst ökad turism och till landet utlokaliserad IT-produktion samt allt fler utlandsarbetande. I fråga om BNP/capita hamnar Filippinerna på plats 165.

Aquinos styre har präglats av avregleringar i nyliberal anda. Så svarar t ex privata företag för el, spårväg och vattenförsörjning i Manila. Det har lett till kraftiga prisökningar, omöjliga att klara för de två tredjedelar som anser sig fattiga. Över 10% är arbetslösa och horder av undersysselsatta. Antalet fackliga medlemmar har från låg nivå mer än halverats sen 2000. De liksom människorättsorganisationer utsätts för trakasserier och även mord.

Den politiska bilden av Filippinerna mörknar på ett sätt, som omvärlden ännu inte tagit till sig. Inte konstigt med tanke på mediernas tystnad. Och Sverige anser sig ha full uppsikt över landet via sin ambassad i Bangkok på tre timmars flygavstånd. Det är som att bevaka Algeriet från Köpenhamn. Men länder, som tillhör den västliga sfären, behöver väl ingen kritisk bevakning av vare sig medier eller diplomater?

Kommentarsfältet är stängt.