Såväl evangelikala som katolska tyckare tillämpar dubbla måttstockar på de egna skrifterna när homosexualitet debatteras, allt efter vad omständigheterna kräver. Men utåt är man duktig på att förneka att texterna ständigt måste tolkas.

Kristna måste sluta hyckla om homosexualitet

Irène Nordgren

Såväl evangelikala som katolska tyckare tillämpar dubbla måttstockar på de egna skrifterna när homosexualitet debatteras, allt efter vad omständigheterna kräver. Men utåt är man duktig på att förneka att texterna ständigt måste tolkas. Vatikanen bör börja leva som man lär, skriver Irène Nordgren.

För varje reformförespråkande katolik inom den universella katolska kyrkan är frågor om jämställdhet mellan homo-och heterosexuella och mellan män och kvinnor bland de mest angelägna. Därför har den senaste debatten om homosexualitet i svenska medier -som utgått från ett frikyrkligt perspektiv också intresse utifrån katolskt perspektiv. Upprinnelsen till debatten är Joel Halldorf – lektor vid Teologiska högskolan Stockholm och ledarskribent på tidningen Dagen- och hans i mitt tycke utmärkta ledare 18 mars där han under rubrik ”Homosexualitet ingen regelfråga
skriver ”Ett första problem är att det finns avsnitt i Nya testamentet där vi genom att läsa, tolka och brottas har kommit till andra slutsatser än texternas uppenbara uttydning.”
Här illustrerar Halldorf att texter bestående av bokstäver är tolkningsbara och denna grundprincip inkluderar även bibeltexter. ”Kristen etik måste bottna i biblisk vision av det goda ” menar Halldorf. Jag tolkar detta som en programförklaring som går hand i hand med Paulusorden i 2 Kor 3:6 ”Bokstaven dödar men Anden ger liv ”.

I motsats till matematikens sanningar där 2+2 för evig tid förblir 4 skiftar texttolkningars betydelse i tid och rum. Det är svårt att ha respekt för kristna debattörer som åsidosätter en sådan fundamental grundvärdering och tillika åsidosätter att all mänsklig uppfattning om Gud och Jesus i själva verket rör mänskliga bilder av Gud och Jesus. Ingen människa kan göra anspråk på att känna den ”verklige Guden” och den ”verklige Jesus.” Minns att Lukas Berggren – chefredaktör och ansvarig utgivare för Världen Idag – utgav sig för att härvidlag vara ett mänskligt undantag i samband med Jesusmanifestationen 2013 då han skrev ”… det intressanta är inte primärt att lyfta fram våra olika bilder av Jesus, utan att presentera Jesus Kristus, som den han verkligen är.”

Som svar på Joel Halldorfs artikel skriver Jesuskännaren Lukas Berggren bla ”Det som gör frågan om utlevd homosexualitet unik är att vår kultur har förändrat sin syn på detta, medan bibelordet fortfarande är detsamma. ”

Inte heller Anders Gerdmar – docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola – blygs för att utge sig för att ha tolkningsföreträde i att veta vad som är Guds vilja då han skriver ”En biblisk vision av Guds goda är alltid i linje med Guds uppenbarade vilja.”

Min undran efter att ha läst den debatt som följde på Joel Halldorfs ledare i Dagen är om inte tiden är inne att inse faktum att det inom kristen kontext råder delade meningar om synen på utlevd homosexualitet ? Med andra ord det finns ingen enhetlig kristen syn på utlevd homosexualitet. Troende kristna tror olika om utlevd homosexualitet. Åsiktsskillnaderna går tvärkyrkligt isär. Till syvende og sidst blir frågan om vem som här och nu ska tillmätas privilegiet och makten att ha tolkningsföreträde den mest intressanta.

För katoliker är svaret givet : Kyrkans Läroämbete. På grund av att Läroämbetet överbetonat sin roll att lära de troende på bekostnad av sin roll att lyssna på de troende har det katolska Läroämbetet tappat trovärdighet bland sina troende. Ett Läroämbete som dessutom gör anspråk på att vara representativt för såväl män som kvinnor men vars beslutande organ förutsätter ämbetsvigning – dvs egenskapen att vara man – har så att säga inte precis framtiden för sig.

Katolska röster har varit påfallande tysta i den senaste homosexdebatten. Men när media fångar upp kommunala partipolitikers kritik att katolske kyrkoherden Ingvar Fogelqvist i Växjö i sin konfirmandundervisning lär ut att ”homosexualitet är en psykisk oordning” och att ”homosexuella måste leva i avhållsamhet” då rycker jesuiternas nya påläggskalv Thomas Idergard ut. Idergard sköter sig exemplariskt och helt enligt den inofficiella svensk-katolska regelboken vars strategi går ut på att ständigt kritisera – gärna också raljera – över katolska kyrkans omgivande civilsamhälle och så fort tillfälle gives också över Svenska kyrkan. Thomas Idergards rubrik ”Kejsarna i Växjö” vore inte lika anmärkningsvärd om Idergard visade prov på likartad raljerande och självkritisk hållning till inomkatolska fenomen som han gör i relation till utomkatolska.

Idergard skiver ”Nu går det ju att läsa i exempelvis Katolska kyrkans katekes vad kyrkan tror och lär, till exempel om sexualitet, samliv, äktenskap och familj, överallt och hela tiden, oavsett kommun. ”

Att katolska kyrkans katekes i synen på utlevd homosexualitet är starkt ifrågasatt inte bara av svenska kommunalpolitiker utan av miljontals katoliker runt om i världen förtiger Idergard nogsamt. Att det finns oändligt många namnkunniga katolska företrädare utanför Stockholms katolska Stift som inte heller håller med Växjös katolske kyrkoherde utan som offentligt givit sitt stöd åt samkönade relationer stick i stäv med vad som går ”att läsa i katolsk katekes” anser apologeten Idergard är ovidkommande för Signums läsare att ta del av.

Idergards egen jesuitkollega kardinal Martini gav kort före sin död 2012 sitt stöd åt civil lagstiftning att främja stabilitet för samkönade relationer. Ytterligare kardinaler med samma uppfattning är ärkebiskopen i Wien Christoph Schönborn, Bryssels ärkebiskop emeritus Godfried Danneels och nuvarande ärkebiskopen i Berlin Rainer Woelki. För att inte tala om de drygt 300 katolska yrkesteologer som 2011 undertecknade ett gemensamt Memorandum – som stöddes av drygt 66000 lekmän – där det bla framgår ”Kyrkans högaktning av äktenskapet och det ogifta ståndet är inte något som ifrågasätts. Det betyder dock inte att människor ska uteslutas från att leva i kärlek, trohet och ömsesidig omsorg i samkönat partnerskap eller som omgifta efter skilsmässa.”

Naturligtvis finns inte en enda svensk-katolsk teolog bland de 300 vilket tydligt illustrerar det repressiva svensk-katolska samtalsklimatet som bla manifesterades 2005 då biskop Anders dömde ut Memorandums värderingar i svensk tappning dvs Katolsk Vision.

För drygt 3 månader sedan föreslog Frankrikes president Hollande toppdiplomaten och troende katoliken Laurent Stefanini till ny ambassadör vid Heliga Stolen. Stefaninis kandidatur stöds också av Paris ärkebiskop kardinal André Vingt-Trois.

Stefanini är homosexuell och känd för att ha stöttat lagförslaget som 2013 gick igenom i Frankrike angående samkönade äktenskap. Nyligen träffade Franciskus Stefanini ”mycket diskret” och bekräftade att dennes kandidatur som Frankrikes ambassadör vid Heliga Stolen inte godkänts.

Har inte sett att Thomas Idergard för Signums räkning ansett det mödan värt att problematisera eller raljera över ”Kejsaren i Vatikanens” beslut trots att det ”går att läsa i Katolsk katekes” ”Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas.”

Om det är något som kan definieras som ”psykisk oordning ” så är det Vatikanens bristande förmåga att knyta ihop teori och praktik, det vill säga, leva som man lär.

2 kommentarer på “Kristna måste sluta hyckla om homosexualitet

  1. […] Kristna måste sluta hyckla om homosexualitet […]