Många kristna missar den stora mångfalden i andra traditioner. Frederic Brusi identifierar flera ”katolska” och ”protestantiska” drag i till exempel islam.

De flesta av oss, särskilt vi med en västeuropeisk skolbakgrund, kan dra oss till minnes de stora skiljelinjerna mellan den katolska och den protestantiska kristendomen. Vi minns vagt något om teser uppspikade på en dörr, påveämbetet, Rom samt Gustav II Adolf i dimman kanske. Med litet filologiskt intresse kanske vi även inser att våra svenska skolböcker antagligen beskriver brytningen med den västromerska kyrkan i ett annat ljus än de spanska eller italienska motsvarande.

Men insikten att det är något som skiljer de olika kyrkorna åt tror jag kommer i kontakten med de olika kyrkorummen. När man som svensk på utlandssemester pliktskyldigt eller intresserat kliver in i en orientalisk, ortodox eller katolsk kyrka så tvingas man inse att den lokala kristna kulturen är något helt annat än den hemmavid. För egen del handlade det om möten i barnaålder med den finska ortodoxa kyrkan i Stockholm och den katolska kyrkan på Filippinerna som ledde till tankar om att här pågår det något som är annorlunda från det som sker i löftets kyrka i Huvudsta i Solna.

Det handlar inte om en teologisk värdering från min sida utan en observation om religion som kulturutövande. Ur mitt relativt snäva antropologiska perspektiv så skulle jag lite vulgärt lägga fram att all kultur är meningsskapande mänsklig aktivitet och någon tydlig gräns mellan vad som är religion, ideologi eller kultur är hart när omöjlig att göra. Allt är meningsskapande aktivitet och berättar således något om oss som människor, vilka vi är, har varit och antagligen kommer att bli. Vem som är primus motor i aktiviteten, kyrkan, staten eller Gud är av underordnad betydelse. Om mirakel verkligen finns är inte lika intressant som att de återberättas.

Jag tror att de flesta av oss är ombord och trygga i tanken om att det finns skillnader i det kristna uttrycket mellan katolsk och protestantisk kristenhet. Jag borde för tydlighetens skull skriva att jag menar katolska och protestantiska i plural här. Men hur pass beredda är vi att acceptera en lika komplex grundinsikt när det kommer till Buddhism, Hinduism eller Islam? – Att de också är mångfacetterade och pluralistiska kunskapstraditioner med olika uttryck i tid och rum. Är vi beredda att förstå att det internt bland muslimer genom världshistorien finns teologiska debatter som väl kan matcha de kristna kyrkomötena i komplexitet och historiska konsekvenser? Är det till och med så att vi kan observera denna skillnad genom att titta på olika moskérum?

Det svenska sunnimuslimska moskérummet konstrueras nästan helt utan undantag efter en väldigt tydlig protestantisk frikyrklig etik. De gånger jag deltagit i olika interreligiösa besök har jag slagits över hur väl de frireligiösa kyrkorummen och de svenska moskérummen harmoniserar med varandra. Den amerikanske religionsvetaren Carl Ernst uppmärksammade denna falska harmonisering mellan islam och protestantism tio år tidigare och drog slutsatsen att vår externa bild av islam är byggd på att vi har samtalat med en viss sorts muslimer, muslimer som enligt honom bäst liknade våra forskares egna protestantiska förförståelse av religion. Sola scriptura fann sin direkta motsvarighet i kitab wa sunna.

Problemet med bilden av sunnitisk islam som en religiös tradition där fokus ligger på korantexten och muslimens individuella och omedierade eller direkta kontakt med Gud är att den inte överensstämmer med den levda verkligheten. Det är en religionstolkning som framförallt har sitt ursprung i det turbulenta artonhundratalet (känns perioden igen?) och en muslimsk reformationstanke. Reformatorernas analys var att islam hade förvrängts och korrumperats på olika sätt och därför behövdes renas från otillbörligt inflytande. Den muslimska puritanismen är i stort sett analog och samtida med den protestantiska dito.

Den som kliver in i en 1300-talsmoské i Kairo idag möter ett helt annat moskérum än det som byggts i satellitstaden Heliopolis. Det är inte bara en fråga om arkitektur, vill jag hävda. Före 1800-talet och en bit in på förra seklet byggdes moskén för att kunna härbärgera inte bara de levande men även de döda. Det är två olika kosmologier som kommer till uttryck. De förmoderna moskéerna kopplades ofta till en wali, en helig persons mausoleum. Att besöka dessa heliga personers sista viloplatser är fortfarande en viktig rit i många muslimers utövande av sin tro. Det är såklart problematiskt att jämställa den muslimska praxisen och tron på människors helighet med katolska eller ortodoxa idéer om helgon, men likheterna är slående och väldigt intressanta.

I mina egna fältstudier i en by i södra Egypten under 2011 kunde jag observera hur muslimska kvinnor besökte ett särskilt ”helgons” grav för att bli hjälpta med lyckliga äktenskap eller problem med infertilitet. Ett annat helgons grav sades vara särskilt behjälpligt vid sjukdom. Det var också vanlig praxis att man för välsignelse försökte ta med sig ett fysiskt föremål som på något sätt hade varit i kontakt med den helige personen, om det så bara var en tråd från svepningen. Man förklarade att det var inte ”helgonets” person i sig som uppfyllde bönerna, något sådant vore att jämställa med avgudadyrkan, men att denne hade välsignats så av Gud och var så högt älskad att en förbön från denna (som ansågs leva något slags isthmus-liv i graven) var en garanti för att bönen skulle nå himlarna och världarnas Herre.

I samma by utsmyckade man gärna sina hem med ett slags ikonliknande porträtt av dessa helgon som ansågs ge hemmet ett slags försäkring mot allehanda otyg, abstrakta saker som olycka och konkreta som skydd mot djävulska ökenandar. Utan att tona ned vikten av de religiösa påbuden så uttryckte man en kosmologi där helgonliknande karaktärer, levande som döda, spelade en viktig balanserande roll socialt som religiöst. För en fattig bonde kunde en pilgrimsfärd till Mecca vara en ekonomisk omöjlighet, men man hade då gjort flera andra kortare pilgrimsresor till olika helgongravar i dess ställe.

Jag menar egentligen inte att påstå att det finns ett katolskt och ett protestantiskt islam i sig, men jag tror att vi i mycket kan nå en mer komplex och därför sann bild av islam som flera parallella tolkningar och traditioner om vi kan se likheterna med de olika kyrkornas utveckling. Jag tror att det skulle kunna underlätta att tänka på ett (exempelvis) protestantiskt och ett katolskt etos i de olika islamtolkningarna. Vi skulle kunna börja i att titta på skillnaderna i de olika moskérummen.