I de allra flesta frågor finns olika svar beroende på vilket perspektiv frågeställaren har. Tillvägagångssättet när man ska omorganisera en arbetsplats, om man ska stanna kvar i en relation eller ej, om det är klokt att göra bostadskarriär, om det är moraliskt rätt att skaffa många barn, om fri uppfostran är bättre än kadaverdisciplin, om bokstavsbetyg är vettigare än sifferdito. Och så vidare i all oändlighet. Nyanserna är många, frågorna går att vrida och vända på, argumentera för eller emot, svaren blir olika beroende på vem som ger dem och vem som ställer frågan.

Vissa frågor finns det dock bara ett svar på. En sådan är om det beslut som domkapitlet i Visby tog när man gav kragen åter till en präst var riktigt eller felaktigt. Mot bakgrund av kyrkomötets beslut för några år sedan att införa nolltolerans mot sexuella övergrepp inom svenska kyrkan och mot bakgrund att de flesta av oss (väl?) anser att det är moraliskt förkastligt att förgripa sig på unga flickor i beroendeställning är beslutet ett gigantiskt misstag. Ett beslut lika grovt felaktigt som prästens övergrepp var för sju år sedan. Och mycket skadligt för Svenska kyrkan. Detta beslut har lett till en förtroendekris för Svenska kyrkan som det krävs krafttag av kyrkans högsta ledning för att komma över. Här och nu!

Bakgrund: Prästen ertappades 2008 med att ha långa sexuella relationer med två tonåriga flickor i den ungdomsgrupp han ledde. Han erkände för domprosten och dåvarande biskopen, lämnade in sin krage och flyttade från Gotland. För ett drygt år sedan ansökte han om att åter få bli präst. En tio månader lång ”utredning” gjordes av biskopen, en präst, en jurist och en psykolog. Jag sätter citat-tecken runt utredning för jag misstänker att det domkapitlet menar med utredning inte överensstämmer med vad en övrig majoritet medborgare menar med ordet.

Kyrkomötet införde för några år sedan nolltolerans mot sexuella övergrepp i Svenska kyrkan. Något Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz beskriver i en artikel i Svenska Dagbladet 5/4. Nolltolerans i olika sammanhang brukar betyda att man sätter upp ett mål. I det här fallet att inga sexuella övergrepp någonsin ska ske inom svenska kyrkans ramar. Det är ett strävansmål eftersom alla inser att det aldrig går att skydda sig till hundra procent. Likafullt betyder det, eller rättare sagt borde betyda, att kyrkan så långt det överhuvudtaget är möjligt ska förebygga och förhindra sexuella övergrepp och att i de fall det ändå sker, gör allt för att hjälpa de utsatta och se till att förövarna inte kan återfalla i sitt beteende, vare sig det är brottsligt rent juridiskt eller ett brott mot löften, moral och förtroende. I dagsläget ekar den ambitionen dock tom. Svenska kyrkan nationellt med biskop Antje i spetsen står handfallen och mumlar om att man inte har insyn i detta specifika fall. När man borde gå ut på barrikaden och ställa det enda rimliga kravet. Gör om och gör rätt.

När beslutet kom den 16/1 väckte det bestörtning hos oss som var med då 2008. Vi visste att det inte bara handlade om två enstaka övergrepp. Men omfattningen av det prästen hållit på med var det nog inte många som kände till. Det har blivit en snöboll som bara växer. Ett vittnesmål leder till ett annat leder till ett tredje…

Biskop Fast har hela tiden hävdat att den påkragade prästens situation har ändrats sen 2008. Därför behövde man inte gräva i det gamla i ”utredningen”, det vill säga tala med de utsatta flickorna eller personal som då var berörd. Biskop Fast hade för övrigt redan den informationen eftersom han fick en överlämning av sin företrädare. Men jag antar han valde att inte presentera det för hela domkapitlet, oklart varför.

Så här utifrån är beslutet obegripligt. Jag skulle vilja fråga biskop Fast exakt vad det är hos mannen som har ändrats, men vet redan svaret. Det börjar på s och stavas sekretess.
Jag gör i stället en egen fiktiv utredning baserad på vad flickan berättade för Aftonbladet, vad jag vet sedan tidigare och vad jag hör nu från andra som har insyn i händelserna.
Då ser den påkragade prästens tidslinje ut så här:
2008 – blir av med jobbet och kragen efter att ha erkänt två förhållande med unga flickor. Flera vittnen pratar om händelser så tidigt som 2004, men ännu har ingen berättat om det offentligt.

2008-2011 håller den avkragade prästen kontakt med minst en av tjejerna. Skickar henne porrfilmer och sex-SMS. Slutar först när hennes pappa kliver in. Ungefär runt denna tid arbetar han också i en hjälporganisation som bland annat jobbar med utsatta kvinnor.

Mars 2014, den avkragade prästen ansöker till domkapitlet i Visby om att återfå sin krage.
Januari 2015, domkapitlet beslutar att ge prästen kragen åter. Prästen får barn med sin nya fru. Han är tidigare skild och har barn från det förra äktenskapet. Fler indikationer kommer hela tiden på att det 2008 inte bara handlade om två flickor utan om ett mycket vidare sex- och maktmissbruk. Likaså att prästen haft fortsatt kontakt med mer än den flicka som berättat sin historia i Aftonbladet. Andra medier kommer att följa upp vad jag här syftar på.

Under tidspannet 2008-2014 har den avkragade, nu påkragade prästen, alltså hunnit bli fri från sitt sex- och maktmissbruk om man får tro ”utredningen”. Det har skett parallellt med att han hållit kontakt med de utsatta flickorna, gift om sig och påbörjat processen med att få tillbaka kragen. Jag är ingen psykolog, men så mycket vet jag att missbruk tar lång tid att bli fri från och kräver koncentration på det egna jagets mognad och insikt. För att göra en travesti på biskopens körkortsliknelse (biskop Fast menar i en intervju med Gotlands Tidningar att en präst måste kunna få tillbaka sin krage likväl som en chaufför kan få tillbaka ett indraget körkort) så känns beslutet lika klokt som att låta en alkoholist jobba på krogen.

Jag tror att Svenska kyrkan centralt måste markera mot Visby stift och domkapitlet. För mycket konstigheter har kommit upp, förutom själva beslutet. Varför säger biskop Fast att Lennart Koskinen var anlitad som rådgivare till ”utredningen” när Koskinen förnekar att han blivit kontaktad överhuvudtaget i detta ärende?

Hur kommer det sig att en person ansågs lämplig att vara med och ”utreda” ärendet trots att hen i många år varit kollega med den avkragade prästen? Varför tog man inte in en psykolog med expertiskunskap? Varför var inte hela domkapitlet med på beslutet (SKUT-ledamöterna fick inte vara med) trots att de annars alltid är med vid antagandet av nya prästkandidater.

Varför hävdar biskop Fast att alla i domkapitlet hade kännedom om att prästen hade fortsatt kontakt med minst en av flickorna fram till 2011 och dessutom uppträtt i prästkrage offentligt, när minst två ledamöter säger att de inte visste om detta (tyvärr säger de inte detta offentligt, ännu).

Jag tror att Visby stift och Gotland är för litet för att kunna hantera en sådan här förtroendekris. Det handlar om att alla känner alla, att det är lätt att bli stämplad om man träder fram och berättar, man låter gamla och nya vänskapsband gå före det professionella, man kan ha svårt att få den rätta kompetensen till ön och det finns en spricka mellan det hög- och folkkyrkliga.

Tack och lov finns det starka och orädda krafter som har trätt fram och kräver att biskopen och domkapitlet tar sitt ansvar. Det är de krafterna som gör att jag stannar kvar som medlem i svenska kyrkan åtminstone ett tag till. Men jag har full förståelse om andra lämnar kyrkan på grund av domkapitlets beslut.