Vad är en hemresa för en saudisk ambassadör i jämförelse med att USA på sin tid kallade hem sin ambassadör? Vi är ju långt mindre beroende av Saudiarabien än vi var och är av USA då. Det handlar om självrespekt, och ibland måste den kosta, skriver Bernt Jonsson.

Demokrati är ingen garanti för visa beslut. Ändå är det svårt att se, att det skulle finnas något bättre politiskt system. Vi får nöja oss med det minst dåliga alternativet.

Att vara skicklig företagsledare är ingen garanti för gott omdöme. Ändå är det bra att sådana finns. Alternativet dåliga företagsledare är ju sämre.

Demokrati som problem demonstreras praktiskt taget dagligen av republikanerna i den amerikanska kongressen, både i representanthuset och i senaten. De ständiga attackerna på Obamacare är ett övertydligt exempel på detta. Patient Protection and Affordable Care Act, som det officiellt heter, är visserligen långt ifrån är perfekt och heltäckande. Det har ändå betytt, att miljoner fattiga amerikaner äntligen fått tillgång till en sjukförsäkring, som i flertalet rika länder är en självklarhet.

Det ironiska är, att den grundläggande modellen för ACA ursprungligen kommer från den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation, och att den genomfördes framgångsrikt i Massachusett av Romney, när han var guvernör. Länge agerade republikaner också i kongressen för en sjukförsäkring i stil med den i Massachusett. Det var dock innan Obama ”stal” den, och då fann republikanerna plötsligt, att hela upplägget var okonstitutionellt! Om Obama är för, så måste det vara en dålig idé och i strid med konstitutionen. Att högsta domstolen förkastat den ståndpunkten har inte mildrat kritiken.

De två senaste exemplen på destruktivt republikanskt agerande är

1) inbjudan till Benjamin Netanyahu att strax före det israeliska valet få utgjuta sig inför kongressen om hur felaktigt det är att förhandla med Iran med sikte på att förhindra tillkomsten av iranska kärnvapen. Ett unikt stöd för ett parti i ett annat lands valkampanj.
2) de 47 senatorernas brev till den iranska ledningen om att överenskommelsen hur som helst kommer att rivas upp av nästa republikanska president, om den nu inte godkänns av den republikanska kongressen (något som alla vet naturligtvis inte kommer att ske).

Att på det sättet underminera den egna positionen i redan svåra förhandlingar borde ses som snudd på landsförräderi. Om förhandlingarna misslyckas, vad återstår då för handlingsalternativ? Bombning av iranska kärnkraftsanläggningar? OK, det kanske försenar tillkomsten av en iransk atombomb, men då om inte förr kommer Iran definitivt att satsa på att utveckla en sådan – för att kunna försvara sig, bl a mot israeliska kärnvapen, som om det skulle kunna finnas något försvar mot sådana vapen.

Sipri räknar försiktigt med att Israel har minst 50 kärnvapenstridsspetsar, klara att levereras med medeldistansrobotar, och 30 att användas från flygplan. I ljuset av de uppgifterna blir Netanyahus agitation än mer hycklande.

De 31 direktörernas argumentation påminner starkt om Wallenberg & Co:s agerande i kampen mot apartheidregimen. Även då utlovade man, att affärer var det bästa sättet att främja mänskliga rättigheter. Dock med uteblivet resultat. Att de nu inte ens kunde skilja på militära och civila produkter bäddade för den saudiska reaktionen. Den tycks ju inte heller kunna hålla i sär företeelser. Civilt och militärt respektive medeltida straffsatser och islam som religion blir märkligt nog samma sak. Därför drabbas näringslivet (tills vidare) av att inte få några nya inresevisum till Saudiarabien. De har i praktiken bett om det. De drabbas nu av sin egen medicin.

Och vi andra kan glädja oss åt, att Sverige nu är uppe på banan igen. Tystnaden är över. Vi spelar en roll igen på den internationella arenan. Kontroversiellt? Kanske, men hellre det än munkavel. Det är en fråga om självrespekt.

Vad är en hemresa för en saudisk ambassadör i jämförelse med att USA på sin tid kallade hem sin ambassadör? Vi är ju långt mindre beroende av Saudiarabien än vi var och är av USA. Oss kostar klarspråk på sin höjd marginella exportinkomster, men vi blir språkrör även för dem, som endast kan yttra sig med fara för sitt liv. Om det sen leder till att vi går miste om en hur som helst högst osäker plats i säkerhetsrådet, då kan det vara värt det. Men kanske gäller även i detta fall den gamla tesen om att snälla flickor kommer till himlen, men att andra kan gå hur långt som helst?