För 370 år sedan inleddes ett vad som skulle komma att bli ett osedvanligt vinstgivande svensk handelsföretag. På initiativ av Louise de Geer – ”den svenska industrins fader” – och drottning Kristina avseglade 1645 det första slavhandelsskeppet mot västra Afrika.

Svensk industri – en sorglig historia

Peter Lööv Roos

För 370 år sedan inleddes ett vad som skulle komma att bli ett osedvanligt vinstgivande svensk handelsföretag. På initiativ av Louise de Geer – ”den svenska industrins fader” – och drottning Kristina avseglade 1645 det första slavhandelsskeppet mot västra Afrika. För tre små ylletyger per slav inköptes 260 män och kvinnor. Trots att 30 av dem dog under den vidare färden till plantager i Karibien blev företaget en ekonomisk succé.

Finansmagnaten och regenten lobbade ivrigt för en fortsättning. Året därpå återvände ett nytt slavhandelsskepp till Stockholm med exotiska lyxvaror och fyra afrikanska barn som gavs till rikskanslern (dåtidens statsminister), Axel Oxenstierna. Svenska Afrikakompaniet bildades och fler svenska slavhandelsskepp följde.

Nu blev Sverige av olika anledningar aldrig någon riktigt stor slavhandlarnation. Däremot upptäckte man en nisch, som gjorde Sverige till en av de viktigaste kuggarna i slavhandelshjulet: de svenska järnbruken började förse de europeiska slavskeppen med kedjor och bojor, specialanpassade för speciella behov. Bojorna gjordes i olika storlekar, så också barn kunde kedjas. Järnet byggde svenskt välstånd – och skar in i hand- och fotleder på miljoner och åter miljoner slavar som fastkedjade och hoppressade skeppades över Atlanten. Ett folkmord som pågick år efter år, decennium efter decennium.

Medan USA och Storbritannien förbjöd den transatlantiska slavhandeln 1807 dröjde det ända till 1830 innan Sveriges riksdag – högst motvilligt – följde efter. Först 1847, på min farfars farfars tid, då slaveriet redan var avskaffat i ett antal amerikanska delstater och inom hela det brittiska imperiet, blev de sista slavarna i den svenska karibiska kolonin Saint Barthélemy fria.

Snabbspolning fram till 2015:

– Export och etableringar i andra delar av världen har länge varit en del av svenskt näringslivs framgångsstrategi… Det svenska välståndet har växt snabbare till följd av exportframgångarna på växande internationella marknader.

Vad 31 svenska företagsledare med Jacob Wallenberg i spetsen skrev i Dagens Nyheter till försvar för det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien hade kunnat skrivas också på Louise De Geers tid. Då som nu kan det också gå väldigt, väldigt snett utan fungerande moralisk kompass där makten finns, på koncernkontoren och i regeringskansliet.

Amnesty Internationals expert på Saudiarabien, Sevag Kechichian, välkomnar regeringens beslut att inte förlänga avtalet. Till Svenska Dagbladet säger han:

– Jag tvivlar att det kommer att förbättra människorättsläget i Saudiarabien. Nu köper de bara vapen på annat håll. Men detta kan bli ett prejudikat för andra länder, som nu vågar följa efter Sverige och säga emot Saudiarabien både i ord och handling.

Just det: bara för att andra länder tjänar pengar på något det betyder det inte att det är rätt. Tänk om Sverige vågat gå före också i att vägra den transatlantiska slavhandeln. Tänk om Sverige nu också har integriteten att säga nej till Jas-plan till militärdiktaturens Thailand.

Ytterst handlar det om hur vi vill bli dömda av historien.

Kommentarsfältet är stängt.