Jesus med läppstift och Maria med mustasch. Hädelse eller ironi? Och vilken sorts ironi, frågar sig Erikka Chapman.

Jesus med läppstift, Maria med mustasch

Erikka Chapman

Jesus med läppstift och Maria med mustasch. Hädelse eller ironi? Och vilken sorts ironi, frågar sig Erikka Chapman. Det finns ironi som förfrämligar och hånar, men också ironi som befriar. 

Det finns en ljuv, ljuv kärlek hos Jesus med läppstift. Moder Marias mustasch är ren ömhet. – Den är hädisk, fräste en upprörd kvinna, medan en lite äldre man i församlingen glatt utbrast: Den är väldigt queer och det är ju modernt nuförtiden.

Min Jesustavla som hänger i hallen hemma dyker upp i tankarna, för att jag har sett Bitte Anderssons film Dyke Hard som väcker samma känslor i mig som tavlan. Det närmaste jag kommer är att kalla det för ironi, men det är helt fel. Dyke Hard är en queer hyllning till b-filmer, full av blodsplatter, glitter, sex och musikalinslag. Vi var ett helt gäng som gick på den och skrattade så att vi nästan grät. – Det tog ett tag att komma in i den, konstaterar en kompis, men sen påminde jag mig själv om att den ska vara ironisk och då uppskattade jag den.

Ordet ironi använder vi ofta i brist på ett annat ord, som skulle behövas för att förstå både filmen och min Jesus/Maria-tavla. Katolska kyrkans julmarknad i december visade sig vara en guldgruva för Jesuskitsch. Två kvinnor med änglavingar och gloria sålde mig en fantastisk tavla som skiftar mellan två motiv. Det finns ett mellanläge där Jesus får lite av Marias röda läppar och Maria lite av Jesus skägg. – Å nej, utbrast kvinnorna när de insåg att de hade övertalat mig att köpa, den ville vi ju själva ha om ingen annan köpte den.

Det behövs ett annat ord än ironi för min Jesustavla och för fenomenet att medvetet göra b-film. (Det är en genre i sig, att göra spoof på b-film. Vad kallas den genren egentligen?) Ironi är enligt wikipedia ”en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas”. Ironi är ett slags tvetydighet och det är den jag tror att vi greppar efter när vi försöker beskriva våra kärleksförklaringar till något som kan uppfattas som ytligt eller provokativt.

Om ordet ironi går att använda i sammanhanget finns det i så fall olika slags ironi, där en för mig närmare upplevelsen av Guds kärlek och en annan för mig längre bort. Jag föreställer mig att kvinnan som fräste åt tavlan som jag älskar avskyr den nedvärderande formen av ironi. Att det för henne är hädiskt att driva med något som är heligt, som bär oss i vardagen. Att hon ser en provokation, där jag ser en kärleksförklaring.

Ironi är ett slags distanserad humor, där det finns en underförstådd mening som oftast är föraktfull. Det finns en maktaspekt i användandet av ironi, för att den som gömmer sig bakom ironi skyddar sig själv. – Om jag är ironisk är det bara det jag säger som kan bli attackerat, förklarade en kompis när vi diskuterade ironi, men jag själv är inte närvarande, så mitt sårbara jag blir aldrig träffat.

Ironiserande gör det svårt att ha nära relationer. – Den som uttrycker en känsla väldigt starkt, den kan uppfattas som lite naiv, säger Jonas Hallberg i radioprogrammet Oförnuft och känsla. Och den som har distans och har ironi den kan uppfattas som lite mer mogen och behärskad. Men samtidigt är det ju svårt att leva med folk som aldrig visar sina känslor rakt.

Så finns den andra ironin, som jag vill hitta ett bättre ord för. Det är snarare en uppvärderande humor som är nära och sårbar, för att den lyfter upp det vi är och visar det naket och barnsligt. En humor nära besläktad med gycklaren, absurdhumorn och surrealismen. Det är humorn som kliver ur maktpositionen för att hylla det föraktade. Här finns rosa kitschinredning, tavlor med kattungar, humoristiska b-filmer och feministisk serieteckning.

Precis i gränslandet mellan Marias skägg och Jesus läppstift möter jag Gud, för där kommer den spontana, barnsliga glädjen. Den ironiserar med idén om hur helighet ska vara, men inte med heligheten själv. Den lever i förtröstan att det heliga och äkta inte kan solkas ner, utan att det bara är vår egen märkvärdighet som kan få sig en törn. Vi sparkar undan benen på oss själva, gör oss till barn, så att vi kan få skratta och älska utan att vara så förbaskat högfärdiga och vuxna. Den driver inte med heligheten utan med skenheligheten.

Hur ser den lilla ironiska markören ut? frågar sig programledaren Helena von Zweigbergk i Oförnuft och känsla. Hon konstaterar att vi måste titta på vem avsändaren är för att förstå om något är ironiskt. På samma sätt är det kanske med den formen av kärleksfull tvetydighet jag letar ord för. Om någon ser tavlan och tror att det är ett hån mot sin tro, förstår jag upprördheten. Den kalla ironin, full av förakt, är ett hån. Kärlekens självironi, som driver med vårt eget behov av att verka vuxna och samlade och ha status, är inte ett hån utan en inbjudan. Lek med mig, säger den. Var gycklare en stund. Prova på att vara rockstjärna i glitter, cyborg med skjutvapen istället för arm, lesbisk superhjälte. Prova att berätta om mänskligheten med ett språk som slår rakt i solarplexus och går bortom den intellektuella analysen.

När slutscenen i Dyke Hard kom med hyllningssången till vänskap kändes det som att hela biosalongen tänkte brista ut i allsång. Vi älskar att bli avväpnade med det smaskigaste, mest absurda, löjliga, nakna och färgsprakande. Där finns en ironins tvetydighet, för att vi befinner oss i gränslandet mellan mustasch och läppstift, men det är en varm plats, full av skratt och katolska julmarknadsänglar med plastgloria.

Kommentarsfältet är stängt.