Debatten efter attentatet mot Krudttønden i Köpenhamn har blivit påfallande historie- och sammanhangslös. I en uppmärksammad krönika i DN nyligen skriver Lena Andersson att Lars Vilks ”undersöker invanda föreställningar och stelnat tänkande, bryter tabun, hittar samhällets ömma punkter, går emot makten och det gängse”.

”Går emot makten och det gängse”? Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Under medeltiden talade kristna i Europas nästan aldrig om islam eller muslimer. I stället använde man beteckningar som ”morer”, ”saracener” och ”turkar”. Medan ”saracener” främst användes om araber betecknade ”turkar” ofta muslimer i allmänhet. I tyskspråkiga delar av Europa spreds historier om ”der Turkenhund”, den bestialiska ”hundturken”.

Föreställningen om ”hunddturken” kom att bli seglivad och fanns levande i svenska folkminnen så sent som för åttio år sedan. En kvinna från Småland, Kron-Hanna, som emigrerat till Tyskland på 1860-talet och sedan återvänt, sade sig ha kommit så långt söderut att hon nått hundturkarnas hemtrakter. Hon kunde berätta att ”De är hälften hund och hälften människa och de äter kristet folk”.

Genom århundrandena förekom det ändå några röster som stod för en mer nyanserad bild av muslimerna. Bland dem fanns den holländske 1500-talsteologen Erasmus av Rotterdam. I sin skrift ”Det turkiska kriget” kritiserar Erasmus de som kallar muslimerna, turkarna, för hundar. Det är inte lämpligt språkbruk, menar han, och framhåller turkarna som ”först och främst människor, sedan halvkristna”.

Mot slutet av 1600-talet började bilden av ”hundturken” att förvandlas från hotfull och grym till patetisk och löjlig. I karnevaler runt om i Österrike och Tyskland fanns ”der Turkenhund” sida vid sida med häxor och gycklare. Någon att håna. I Spanien talades det vid samma tid, långt efter den kristna återerövringen av landet i slutet av 1400-talet, fortfarande om ”perros moros”, ”moriska hundar”. Det var en direkt motsvarighet till ”marranos”, spanska för ”svin”. Judiska konvertiter till kristendomen kallades för ”marranos” av de kristna härskarna, muslimska konvertiter kallades för ”perros moros”. Båda epiteten uttryckte den utbredda synen att den som hade judisk eller muslimsk bakgrund alltid var en potentiell förrädare, en ”enemy within”.

Snabbspolning fram till 2000-talet och åren efter 11 september, med kriget mot terrorn och invasionerna av Afghanistan och Irak. Som en medvetet vald psykologisk förnedringsteknik tvingades fångar i fängelset Abu Ghraib i Irak krypa som hundar medan deras amerikanska vakter urinerade och sparkade på dem. Fångar hölls i hundkoppel och ”dressyrlektioner” tillhörde rutinen. Fångarna är som hundar, de ska behandlas som hundar och de ska aldrig få känna sig som något annat än hundar, ska en amerikansk general ha gjort tydligt.

Det var inte så långt efter att fotona från Abu Ghraib blev kända som Vilks lanserade sina tre tuschteckningar föreställande Profeten Muhammed som skäggig och turbanförsedd rondellhund, hund och ”mullahund”. Fler alster följde, ett av dem beskrev Vilks som ”en skojig teckning av profeten som hund som apporterar ett bombbälte”. Syftet med teckningarna var, har Vilks själv förklarat, att uppnå ”en större, mer offentlig diskussion om den muslimska frågan”. Mycket tydligare kan det inte sägas.

Ekot från 1800-talets och det tidiga förra seklets tal om ”judefrågan” är minst sagt obehagligt. Det tidiga förra seklet var också en tid när det fanns en vitt spridd genre av ”skämttidningar” där antisemitiska motiv florerade, också i Sverige. Men så är också islamofobins och antisemitismens rötter djupa och inte sällan sammanflätade. I de båda rasistiska idétraditionerna finns det också ett stort, närmast tvångsmässigt behov av att förminska och förnedra den Andre – som redan befinner sig i ett underläge.

Avraham Burg, tidigare talman i det israeliska Knesset, numera fri tänkare och författare och även fransk medborgare, konstaterade redan för flera år sedan att muslimerna i det tjugoförsta århundrandet har övertagit judarnas utsatta och riskfyllda roll som Europas den Andre. Det oroar honom djupt, sonen till en flykting från nazityskland.

Självklart ska yttrandefrihet råda. Att pennor bemöts med vapen och hot kan aldrig försvaras, men (ja, just men) är det så illa om man väljer att ta hänsyn till människors känslor? Om man inte nödvändigtvis måste rita eller säga allt man skulle kunna rita eller säga? Kalla det gärna tabun, men det kan finnas ett värde med tabun – självklara spärrar – som är sprungna ur historiska lärdomar, kanske också ur den ganska rimliga tanken att det inte finns ett egenvärde i att slå mot och förnedra den som redan är utsatt och diskriminerad.

I går skrev Alexandra Pascalidou känsloladdat och självutlämnande på sin blogg om hur förödande och nedbrytande föraktet och hatet är:

–Jag grät när jag skulle luncha med min kompis Nisha och jag ropade hennes namn på gatan när två 13-åriga killar hyssjade mig: ”Skrik inte. Man får inte skrika i det här landet om man har svart hår för då är man terrorist” sa de. Båda svarthåriga svenskar som talade perfekt svenska och gick på Mariatorget. Vad har hänt när två unga svenska pojkar drar den slutsatsen? Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som sväljer och förgiftas av hatet. För deras skull – stå upp. Jag orkar inte längre.

Det är inte ”rätten att kränka” som är mest hotad idag.