Snabba åsikter passar bra i vårt skenande nyhetsflöde. Vi vill straffa Syrienresenärer och ger därmed uttryck för tillrättalagd moralism. Men alltför sällan ställer vi oss frågan ”varför”, skriver Frederic Brusi. Brusi är författare och arbetar på avdelningen för Mellanösterns språk och kulturer på Stockholms Universitet.

Det är sannolikt så att vi lever i en del av människans historia där vi aldrig förr har producerat så mycket information. Åtminstone inte i den ekonomiskt otroligt rika men befolkningsmässigt lilla del av världen i vilken jag producerar denna text. Den här handlingen i sig, att skriva en krönika, placerar mig i en oerhört privilegierad grupp av globala vinnare. Jag tillhör de som har och som inte lider någon nämnvärd brist på något materiellt. Inte i ett globalt perspektiv.

Den ogripbara mängden av information som rusar förbi oss är kanske inte bara en välsignelse. Den innebär förvisso, eller kan innebära, en demokratisering av kunskapsproduktion, men problemet är att icke bearbetad information inte är detsamma som kunskap. Kunskap är inte nödvändigtvis heller detsamma som sanningen med stort S, bör tilläggas.

För den som tillhör den privilegierade grupp människor som ägnat sig åt filosofiska eller teologiska studier, är detta ingen revolutionerande insikt. Det är kanske snarare ingångsvärdet till studierna. Så vad innebär det för människan att leva i en tid där information, men inte nödvändigtvis kunskap, är omedelbar?

Den franske filosofen Gilles Lipovetsky menar att vår utökade möjlighet att utbyta information i realtid har skapat en känsla av omedelbarhet och simultant pågående, så stark att varje upplevelse av tröghet eller väntande blir oacceptabel. Stress, med andra ord. En känsla av det man har för händerna just nu, är omedelbart viktigt. Med tiden som det alltmer tyngsta kapitalet i alla våra handlingar, är det möjligt att vi devalverat kunskapsproduktionen. Vi får allt mer ensidiga svar då vi glömt vilka frågor man kan och bör ställa.

Det viktiga blir att ha en åsikt, inte nödvändigtvis frågan varför man har en åsikt.

I det vilda medielandskapet har det surrats indignerat över svensk flathet gentemot så kallade ”Syrienresenärer” och tonläget är bekant. Det ekar familjärt av upprördheten kring så kallade värstingresor för tjugofem år sedan. – Man ska inte få hjälp, man ska få straff! Det är en ogin inställning som fortfarande ger mig kalla kårar och som verkar ha svårt för frågan, ”varför”?

Vi stannar inte upp och frågar oss varför dessa ungdomar hamnade där de gjorde. Vi frågar oss själva inte varför det är så viktigt att straffa dem, till och med begå den rättsvidriga handlingen att frånta någon hennes medborgarskap. Det är av högsta vikt att vi börjar ställa oss frågan ”varför” oftare.

Frågan ”varför” tar mycket längre tid att besvara än den mer omedelbara frågan ”hur”. Frågan ”varför” kan säkert också vara mer utmanande för våra jag att hantera. Frågan ”varför” kräver att vi är närvarande med ett personligt moraliskt ansvar när vi besvarar den. Varför är det viktigare att straffa än att försöka rehabilitera ungdomar, är en viktig fråga som bör ställas.

Vi drunknar i information. Mängden är inte hanterbar och vi upplever det som att vi är avkrävda svar i precis varenda fråga. I brist på kunskap så grundar vi oss på information och magkänsla och det är kanske inte alltid det bästa sättet. Det är talande för både islamister och krigsivrande demokrater att de båda har väldigt mycket svar på hur, men är nästintill tysta på frågan varför.

Påståenden är enkla att göra. Att fråga sig själv rätt fråga är mycket svårare, men också så oerhört mycket viktigare att göra.