Även om Sverige sägs vara ett starkt sekulariserat samhälle, kanske det mest sekulariserade, är fortfarande långt mer än hälften av befolkningen medlemmar i ett samfund. En slutsats är att religion och sekularisering inte är varandras motsatser. Kanske är det tvärt om, skriver Anders Jonåker.

Att religion en dag skulle få en så självklar plats i samhället som nu är fallet, kunde jag när det en gång begav sig nog aldrig tro. I min skola rådde ett slags obejktivitetsideal där religionsfrågor betraktades som något perifert. Men detta har förändrats. Att kunskap om religion är viktigt för att förstå vår samtid är en ståndpunkt som i allt mindre grad måste undvikas.

Nu infinner sig då ett historiskt problem. Eftersom det var som det var är det lite si och så med den där kunskapen. I själva verket råder en religionsanafalbetism och skall vi klara att leva tillsammans med olika religioner och kulturer måste förståelse och kunskap om religionens olika former och uttryck öka.

Konfliktpunkterna är många och med friktionsytor som genereras i exempelvis politiska, geografiska, ekonomiska och historiska strukturer för att nämna några områden, kan vi se hur religion har både ett givet utrymme i samhället, men också en viktig roll för förståelsen och freden mellan folk och länder. Skall länder och, ja, den samlade mänskligheten kunna hantera sin samexistens, är insikterna om religionens betydelse för människan nödvändig.

Men fortfarande kan någon invända: är inte i alla fall västvärlden sekulariserad? Är ändå inte samhället numera sekulärt? Förespråkare för dylik sekularism och en fortsatt sekulariseringsprocess har dock sedan länge tvingats vända i dörren. Det sekulära samhället är en position som sedan länge passerats. Ja, frågan är om det någonsin funnits en ”golden age of secularism”? Har inte människan alltid vägt, avvisat, eller tagit till sig religiösa idéer och fenomen?

Nu talar man sedan länge om religionens återkomst och det är säkert riktigt. För min del får det väl vara som det är med den saken. Jag frågar mig och ja, ifrågasätter om det sekuläras hegemoni någonsin funnits. I kommuniststater som Kina växte exempelvis kristendomen sig stark under sekulär diktatur och det har till och med antytts att den kristna tron på sikt skulle kunna bli en statligt prioriterad religion.

Och även om Sverige sägs vara ett starkt sekulariserat samhälle, kanske det mest sekulariserade, är fortfarande långt mer än hälften av befolkningen medlemmar i ett samfund. En slutsats är att religion och sekularisering inte är varandras motsatser. Kanske är det tvärt om.

Jag menar att det finns många skäl att försvara sekulariseringen. Det har gett religionen och även olika samhällsinstitutioner en ny självständighet och omfördelat osunda maktpositioner. I de konflikthärdar som idag använder religionen just som detta maktmedel, är det av särskild vikt att sekulariseringen tar vid. Det skulle inte minst religionen vinna på.