Den som dömer ut religion för dess tolkningars skadeverkningar gör det lätt för sig, men bortser samtidigt från de demokratiska problem som följer på att avfärda människors tro och traditioner, skriver Bernt Jonsson.
”All religion är faktiskt inte förenlig med humanistiska värderingar, hur gärna vi än skulle vilja det”, skriver Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria (DN 4.2). Det har han rätt i, även om han nog borde ha preciserat sig till ”religiösa tolkningar” i stället för det svepande begreppet ”religion”. Hans tes är, att våldsdåden i Paris mot Charlie Hebdo och kosherbutiken måste ses som uttryck för religiös politik, dvs som religiöst motiverade politiska handlingar, ”en politik armerad av gudomligt stöd”.
Med en annan formulering skulle man kunna konstatera, att inga krig är så grymma som de som förs i Guds namn. Genom anspråket på att ha Gud vid sin sida blir fienden definitionsmässigt ju företrädare för det absolut onda. Mot en sådan kan man tillåta sig vilka illgärningar som helst. Det är uppenbart denna hållning som på ett skrämmande sätt vägleder Islamiska Staten.
”Tron att … vissa åsikter … är en gudomlig sanning gör något med människor. Den religiösa retoriken är effektiv när det gäller att ge människor hopp… men också när det gäller att motverka sunt tvivel”, konstaterar Arvidsson, som också driver tesen att ”den muslimska slöjan, den judiska kippan och den sikhiska turbanen… är religiösa kläder” och inte ”bara klädesplagg”.
En alternativ tolkning skulle dock kunna vara, att företeelserna speglar en tids eller ett samhälles kulturella klädeskod. Ungefär som när Paulus i 1 Kor 11 utbreder sig om hur skamligt det är för en kvinna att be eller profetera barhuvad och vilken vanära det är för en man att ha långt hår! Inom pingströrelsen fanns ju länge föreställningen, att det var särskilt bibliskt och därför religiöst viktigt att bokstavligen följa Paulus’ anvisningar.
Frågan är, om hur ofta konflikter om religiösa föreställningar och värderingar verkligen triggar våldshandlingar. Inte var det viljan att försvara den rätta tron, som fick Milosevic att söka stöd hos den serbisk-ortodoxa kyrkan. Och var det verkligen omsorg om den kristna trons ställning i Mellanöstern, som ledde till korstågen? Var det inte snarare på det sättet att trosglöden utnyttjades av de politiska och ekonomiska makthavarna av helt andra skäl? Om drivkraften mot förmodan var trosnit kan man konstatera, att sällan har resultatet varit mer katastrofalt. Än i dag är korstågen ett populärt och effektivt vapen mot evangeliets trovärdighet.
Forskare har visat, att när en konflikt legitimeras med motstridiga religiösa krav, blir det svårare att komma fram till en förhandlingslösning – alldeles oavsett konfliktens egentliga orsaker. Med Gud på sin sida… (se ovan). Samtidigt visar det sig, att religiös tolerans tenderar att växa i samhällen med religiös pluralism. En förklaring till detta kan vara, att när olika trosriktningar ges plats i religionsfrihetens namn, ökar också insikten om att knappast något religiöst samfund är monolitiskt. På samma sätt som det inom kristendomen finns många kyrkor och inom dessa kyrkor finns olika riktningar, där varje troende till sist har sin personliga tolkning av trons innebörd, så gäller detta även för hinduism, islam, judendom osv.
Yttrandefriheten är oerhört viktig för det demokratiska samhällets välbefinnande. Det är också religionsfriheten. Båda är på gott och ont. De kan missbrukas. De kan användas för att legitimera våld. Och ändå måste de försvaras. Åsikterna och värderingarna bryts mot varandra, preciseras, nyanseras. De erbjuder hopp och innebär risker, som vi måste leva med. När allt hopp är ute, först då återstår gravens frid – och endast den.
Nej, han borde inte alls ha preciserat sig till ”religiösa tolkningar”.
Denna föreställning om att allting bara handlar om tolkningar och ingenting annat än tolkningar bör ses som vad det faktiskt är: Ett ideologiskt uttalande vars mål är att alltid framställa religioner som hundraprocentligt oproblematiska och oskyldiga.
Det Bernt Jonsson säger är ju faktiskt att texter, traditioner, strukturer och allt det andra som en religion innehåller inte spelar någon roll alls. Allt ansvar och all skuld måste alltid och utan undantag läggas på den enskilde individen som ”tolkar fel”.
Det är ett fegt förhållningssätt som gör att man aldrig behöver ställa sig själv de riktigt svåra frågorna. Individen och dennes ”feltolkningar” och ”missbruk” tjänar som alltings universella syndabock som får bära bort all skuld ut i öknen, så långt bort från resten av religionen som möjligt.
Naturligtvis spelar tolkningar roll, men det innebär inte att det inte också spelar roll vad Paulus och andra faktiskt skrev. Det är inte konstigare än att det spelar roll hur jag väljer att uttrycka mig i detta inlägg. Skulle någon som läser detta inlägg hävda att det bara är läsaren av inlägget som spelar roll, att det jag som författare till inlägget försöker säga inte har någon betydelse alls?
Verkligheten är den att både kristendomen och islam har i sin kärna ett inbyggt svartvitt tänkande. Det finns en god kraft, Gud, och en ond kraft, djävulen. Det finns ett helvete och ett himmelrike efter döden, och alla ska delas upp i det ena eller det andra, det finns inga mellanting, särskilt inte i protestantism. Det finns rätt tro och fel tro, och många anser den skillnaden vara avgörande för var man hamnar. Antingen eller.
Detta sätt att tänka om världen är den mest fertila grund för ett vi-mot-dem-tänkande som man kan föreställa sig, vilket är grunden för all extremism. Det är inte en individuell tolkning, det är inbyggt centralt i de båda religionerna redan från början. Om Gud tänker låta de ”feltroende” brinna i helvetet, då kanske vi borde bekämpa dem också…?
Att moderna troende i Sverige sedan tycker att det här med himmel och helvete verkar osmältbart och försöker ”tolka bort” det hela, innebär inte att de därmed genom ett trollslag plötsligt har gjort religionerna oskyldiga. De flesta troende i världen tror fortfarande på det svartvita sättet, inte minst på grund av vad som står i texterna. Enligt undersökningar av Pew Research tror 80-99% av tillfrågade muslimer i de flesta länder på helvetet, och även i USA är det ca 70-80% som tror på helvetet.
Bernt Jonsson förnekar att detta har någon betydelse och försöker skylla på individen istället, vilket blir bekvämt för honom, så att han inte behöver ifrågasätta religionerna i sig. Men vi kan knappast bekämpa extremismen långsiktigt genom att göra det bekvämt för oss. Istället behövs självrannsakan, och jag kan bara beklaga att viljan till sådan lyser med sin frånvaro.
Tycker René Girards teorier är intressanta att ta del av i sammanhanget. Om man fördrar engelska är dessa fem stycken ljudfiler på en knapp timme vardera, matnyttig information:
http://www.cbc.ca/ideas/episodes/2011/02/28/the-scapgoat-rene-girards-anthropology-of-violence-and-religion/
Kristian i sin anonymitet tillskriver mig uppfattningen att texter, traditioner etc ”inte spelar någon roll alls”, detta därför att jag lyfter fram ”religiösa tolkningar” som avgörande. Själv erkänner han att ”tolkningar naturligtvis spelar roll” och betonar, att vad Paulus skrev också spelar roll. I detta är vi helt överens.
I en kommentar till Obamas tal vid National Prayer Breakfast skriver E J Dionne Jr i Washinton Post
Religion has, indeed, inspired extraordinary acts of generosity and called forth powerful movements on behalf of justice and freedom. But monstrous crimes have also been justified through the invocation of faith and committed in its name.
Sen hänvisar han till historikern Richard Wightman Fox: “Religion allows people to grapple with the human mysteries that neither science nor politics can address. But it also provides a force that science and politics can call on in their effort to understand and transform the social world.”
Religiös tro är ingen svart-vit företeelse, hur frestande en sådan världsbild är för både kritiker och anhängare. Att få modet att leva med gråskala och komplexiteter är en nåd att bedja om.
Bernt Jonsson,
Är det inte just för att ”religion” kan bidra till både gott och ont, som man inte kan göra undantag för ”människors religiösa känslor”, när det gäller att utsätta religionerna, deras instiftare och efterföljare för kritik och satir? Varför skulle religion ha en särställning gentemot till exempel politiska ideologier eller någons speciella favorit-fotbollslag? Eller ska vi också begränsa oss så att vi inte råkar säga något som kan såra människors ”kapitalistiska”, ”feministiska”, ”djurrättsliga”, eller – varför inte – människors ”sekulära” känslor? Det blir inte mycket ”offentligt rum” kvar, om vi ska smyga omkring för att undvika alla äggskal i höns- och tuppgården, om man säger så.
En intressant aspekt med René Girards tankar är att han menar att ju mera lika vi blir varandra, ju mera vi vill ha eller vara samma sak, desto mera kommer vi att försöka skilja ut oss och tala om hur olika vi är vår motpart. Men vi triggar ändå varandra och tar efter varandra (det Girard kallar ”mimetiskt begär”), och kommer så att bli konkurrenter och problem för varandra. I denna situation påbörjas sedan också sökandet efter en syndabock, så att vi kan förlägga konflikten utanför oss själva och projicera den på någon annan mer eller mindre oskyldig person eller grupp.
Mellan dem som är verkligt olika, uppstår inte samma konkurrenssituation och rivalitet; ett lejon och en gepard kan kanske konkurrera om samma resurs i en viss miljö och blir på så sätt rivaler, men varken lejonet eller geparden kommer att bry sig om vilka skorplavar som växer på stenarna i sina respektive miljöer, eftersom deras ekologiska nischer i princip inte har med varandra att göra.
Alltså:
Vänstern, högern, islamisterna, de kristna och de sekulära, etc, strider i mångt och mycket om samma sak, någon slags ideologiskt och politiskt herravälde. I denna strävan är de alltså mycket lika, trots att det kan framstå som att de är på helt olika sidor i en konflikt. Att källan till konflikten ligger i denna rivalitet om topp-positionen, snarare än i de olikheter som finns i respektive ideologier, kanske är värt att tänka på ett varv till? Girard talar om det blir denna konflikt, triggad av det mimetiska begäret, som driver utvecklingen framåt (mot en våldsam upplösning), snarare än egenskaperna hos det ”objekt” man vill komma i besittning av. Då är det ju dumt om man tror att det är själva objektet man strider om, när det i själva verket är att komma ur konflikten som vinnare, som är det prioriterade.
Bernt, du skrev i ditt första inlägg att Stefan Arvidsson borde ha preciserat sig till ”religiösa tolkningar”.
Varför skulle han ha gjort det, om det finns andra delar av religionerna än tolkningarna som är problematiska? Varför skulle han bara ha talat om tolkningar, när det också finns strukturer, traditioner, institutioner och texter?
Att du tillskrivs de åsikter som följer logiskt av vad du faktiskt skriver tycker jag inte att du har anledning att klaga på.
Sedan talar du om att religion ”missbrukas”, ”utnyttjas” och ”används” – du tänker dig att de andra faktorerna (politik osv) kommer först, och sedan läggs religionen på som en efterkonstruktion.
Men i själva verket kan religion vara något som kommer både före och efter. Religioner som kristendomen och islam lägger grunden för ett tänkande där människor kan delas upp efter vad de råkar tro på, ett vi som tror rätt och ett de andra som inte tror eller tror fel. Gemenskap, broderlig kärlek och lojalitet inåt, men taggarna utåt. Sedan kommer politiska och ekonomiska intressen in i bilden och ger något mer specifikt att bråka med de andra om, och slutligen kommer religionen tillbaka igen, när man letar stöd i texter och traditioner för att ha något att egga styrkorna mot motståndaren med. Vilket inte är så svårt; det finns ju gott om våldsförhärligande material i GT, Uppenbarelseboken och Koranen.
KRISTIAN,
Håller med om det mesta du skrivit ovan, men när det gäller Uppenbarelseboken finns det faktiskt just andra tolkningar av den, som jag listat här:
http://tantvitro.blogspot.se/2013/02/freds-och-ickevaldsteologi-i.html
Även René Girard talar om apokalypsen som något som händer som en konsekvens av vårt eget våld, när den arkaiska ”syndabocksoffrande” mekanismen/religionen inte längre fungerar, utan där vi står i en situation som mera handlar om ”non-violence” versus ”non-existence”. Det handlar inte om ett våldsförhärligande, utan om att se de yttersta konsekvenserna av en utveckling, där vi har att välja mellan att lära oss älska varandra (Jesu väg) eller låta våldet fullfölja sin väg inom och utom oss, och vad som händer om vi väljer det senare.
Ser att CBC har tagit ner sidan med Girard-intervjuerna. De finns emellertid tillgängliga på Youtube (än så länge):
https://www.youtube.com/watch?v=g8Y8dVVV4To
https://www.youtube.com/watch?v=y6XX39DaEL4
https://www.youtube.com/watch?v=9fJMK9NjSQ4
https://www.youtube.com/watch?v=9ZWx5UyzDRc
https://www.youtube.com/watch?v=wimFvlhKQcU