Somaliska flyktingar som lär sig åka skridskor och spela bandy, är det integration? Filip Wikingsson och Fredrik Hammar säger sig ha gjort en film om just detta med titeln” ”. De är stolta över sin film, helst skulle de vilja visa den i riksdagen.

Vem behöver egentligen integreras?

Helena Myrstener

Somaliska flyktingar som lär sig åka skridskor och spela bandy, är det integration? Filip Wikingsson och Fredrik Hammar säger sig ha gjort en film om just detta med titeln” Trevligt folk”. De är stolta över sin film, helst skulle de vilja visa den i riksdagen. Det här är en film som visar integration i handling, säger de båda, långt från sociala medier med alla sina tyckare om integration som sällan eller aldrig blir till verklighet.

Filmmakarnas intentioner är lovvärda. Det här landet borde mullra och bullra av integrationsprojekt på olika nivåer och mest på gräsrotsnivå. Men sorry, bandyprojektet i Borlänge bygger inte alls på någon ömsesidighet men desto mer på makt och krav på anpassning. Killarna från Somalia ska bli ”svenska” genom att lära sig något människor i Sverige gör. Närmare stereotyper av vad som är svenskt och svenskhet går nästan inte att komma: du ska vara frisk och sund, ge dig ut på isar, ha frost i skägget, stå ut med nordisk kyla (även rysk) och helga idrott och natur.

”Vi blir en börda om vi inte fullföljer detta projekt” och ”Vi måste ge oss själva stolthet och värdighet, att vi är människor som kan ge något till samhället”, säger en av svensksomalierna till sina lagkamrater. Filmens bidrag till integration är just genom att ställa viktiga frågor om integration, på vems villkor sker den? Hur långt kvar har vi egentligen till ett ”moget” samhälle som inte ställer krav på ensidig anpassning utan vill gynna verkliga möten och samarbeten?

I biosalongen skrattas det när killarna gång på gång trillar på isen. Det är inte säkert att vi skulle skrattat på samma sätt om vi sett vita personer dratta på ändan första gången de åker skridskor. Jo, kanske om de varit överviktiga till exempel, då hade vi nog skrattat. Nej, detta skaver rejält därför att bakgrunden till att de överhuvudtaget sätter på sig skridskor, som till och med kan vara i fel storlek, är denna önskan om att få höra till och få en chans till en framtid. Bli någon genom att göra som svensken säger. Moroten är att få representera sitt hemland i VM i bandy.

Något filmen skulle ha ägnat såg åt mycket mer är att låta människor få träda fram. För detta är personer som vi inte är vana att lyssna på. Människor som inte har någon röst i samhället. Här kan verkligen all film som medel för integration spela stor roll. När folkpartisten Allan Widman vill tala om flyktingar som ”volymer” och vi ser högerextrema partier och grupper växa är det desto viktigare att invandraren och flyktingen får en chans att bli verklig, bli synliga och få ett ”ansikte”. Det motverkar avhumanisering.

Hur når vi då integration? Sverige är näst sämst i Europa när det gäller detta och möjligheten till arbete. Orsakerna är flera. Men i grunden handlar det om synen på invandraren, om hen ses som ett problem eller en resurs och tillgång. Sett till jämförelse och statistik i Europa tycks det som om Sverige fortfarande står och stampar kulturellt, trots all modernism och utveckling, i bondesamhället. Där skulle helst ingen vara annorlunda och kontakt med andra utanför det egna minimeras och undvikas.

I Sverige tar det i genomsnitt sju år för en invandrare att få jobb. Det börjar gå snabbare men längst tid tar det för kvinnorna. För att komma vidare behöver vi ta itu med vår egen självbild och synen på den andre. Integrationen måste börja med oss själva. Annars kan aldrig krav på den andra vara trovärdiga utan enbart maktutövning eller rasism.

Så har då Somalia ett landslag i bandy. Ett lag skapat i Borlänge som ett integrationsprojekt för att människor skulle börja se och prata med varandra. Intentionen är god. Men nu när vi vet vi att de kan åka skridskor, kan vi gå vidare nu?

2 kommentarer på “Vem behöver egentligen integreras?

  1. John Nilsson skriver:

    Vi har en politisk, medial, kulturell och kyrklig elit, som verkar tro och ibland uttryckligen påstår att Sverige är en ”humanistisk stormakt”. Samtidigt fungerar integrationen tydligen ”näst sämst i Europa”, som du skriver. Är det så att det här är den så omtalade ”tysta majoriteten” som slår igenom i undersökningarna, och att detta är ett tecken på att eliten här ”tvingar på” folket en invandrings- och integrationspolitik de inte vill ha?

    Vad är demokratins yttersta kärna? Att folket styr eller att folket styrs? Om eliten säger ja, men folket nej – vem ska ha beslutanderätten? Om folket säger ja i enkäter och undersökningar, men nej i handling i sitt vardagsliv – vad ska vi tro att folket (och för all del också ”de nya svenskarna”) vill?

    Att du menar att det är ”som om Sverige fortfarande står och stampar kulturellt, trots all modernism och utveckling, i bondesamhället”, avslöjar inte det bara att du själv har imperialistiska ”krav på den andra” (den ”omogna och bonniga svensken”), att du inte är trovärdig och själv enbart sysslar med paternalistisk ”maktutövning” och ”rasism” gentemot svenskar som tänker och känner annorlunda än du.

    Vilka tror du egentligen är mest påverkade av invandringen och den misslyckade integrationspolitiken – är det personer i den välmående, inflytelserika och självutnämnda ”humanistiska stormakts”-eliten, eller de stigmatiserade svenskar som är mera utsatta, inte har så mycket att säga till om, och som kanske varken har lust eller råd att skämmas, vare sig för sin nuvarande livssituation eller en enklare bakgrund sedan några generationer tillbaka?

  2. John Nilsson skriver:

    Stort att du publicerade min kommentar ovan.

    Nu skall jag ändå ställa en bråkig fråga:

    Om det nu är så hemskt att några somalier tar till sig något av svensk kultur och lär sig att spela bandy, hur skullle det gå om några svenskar lärde sig något om, tog till sig och började utöva somalisk kultur? Skulle de inte bara gå från askan in i elden, med anklagelser om ”kolonialistisk kulturappropriering” haglande från ”ert” håll? På något vis går det liksom aldrig att göra ”rätt”, det går alltid att kritisera och göra ned ett initiativ, en bok eller en film, i synnerhet kanske om det är två vita medelålders män som tagit sig för att göra något av det nämnda. Ni blir liksom aldrig nöjda.

    Varför måste initiativet ovan betraktas som att ”Killarna från Somalia ska bli svenska genom att lära sig något som människor i Sverige gör”. Jag är säker på att du skulle tala om ett liknande initiativ från till exempel muslimskt håll som en ”generös inbjudan” till svenskar om att lära sig om muslimsk kultur – du skulle inte se det eller beskriva det som muslimsk kolonialism, muslimsk imperialism eller som försök till ”islamisering”, eller hur? Och tar du/ni inte bara död på initiativkraften och viljan att göra något, med er överideologiska analys och kritik? Det är ju möjligt att både de svenskar och de somaler som deltagit i skapandet av detta bandylag, kan se humorn och det galna i projektet, och småle åt att den osäkerhet och ofärdighet som somalierna visar upp relativt bandyn och skridskoåkningen, kanske har sin motsvarighet i ”bonniga svenskars” osäkerhet och ofärdighet relativt umgänget med människor från en helt annan kultur. Den gemensamma valhäntheten inför den andres (bonde?)-kultur, blir till en möjlighet att mötas i en gemensam upplevelse av en ofullkomlig och brusten mänsklighet, och ”det svenska” initiativet blir en inbjudan, snarare än ett krav.

    Eller så är allt bara ett spel för gallerierna:

    Gloria Mundi – Victim:
    http://youtu.be/qaZ2RtZwvc4