I kölvattnet efter terrordådet i Paris riskerar motsättningar mellan grupper i det franska samhället att växa. Det gynnar extremister på båda sidor, som fångar samhället i sin egen polariserade logik. Tomas Lindbom skriver om varför Front National inte kan ”kramas ihjäl” av fransk höger.
Franska medier har intresserat sig mycket för den så kallade decemberöverenskommelsen i svensk politik. Le Monde ägnade händelsen flera nyhetsartiklar och en längre krönika. Det hör inte till vanligheterna att svensk politik uppmärksammas så mycket i Frankrike. Det kan samtidigt vara av intresse att se hur franska politiker förr och nu sökt desarmera extremistpartier som haft anspråk på den yttersta makten i landet.
Frankrikes socialistiske president Francois Mitterrand valde 1984 att utöva påtryckningar på den statliga televisionen att släppa fram Nationella frontens ledare Jean-Marie Le Pen i den tidens stora politiska program, L´Heure de verité. Tv-ledningen gav efter för hans önskemål och Le Pen fick sin första men sannerligen inte sista show i tv på bästa sändningstid. Han lyckades fullständigt vrida vapnen ur händerna på de reportrar som var satta att grilla honom i detta program. Det var genombrottet för Le Pen. Nu hade Frankrike fått en ledare som med sin aggressiva missnöjespolitik och hat mot invandrare lyckades förföra ännu fler franska medborgare till att rösta på hans parti.
Mitterrand gjorde här ett taktiskt misstag. Han trodde han kunde knäcka den vanliga republikanska högern genom att låta släppa fram högerextremismens ledare men bidrog istället till att flytta alltfler arbetarväljare från kommunistpartiet till Nationella fronten. På sikt kom denna väljarflykt till Jean-Marie Le Pen att också gå från Socialistpartiet. Med honom i mediernas finrum, där han och hans dotter stannat, blev framförallt vänstern svagare.
Francois Mitterrand flyttade aldrig en politisk pjäs utan att noga överblicka de för- och nackdelar som den kunde leda till. Många gånger var han lyckosam. Han valde att ta in fyra kommunister i sin regering 1981. Det ska tilläggas att det var fyra kommunister som ännu inte lämnat sin marxistisk-leninistiska övertygelse. Under tre år regerade kommunisterna sönder sig. När de avgick kring Europavalet 1984 fick de konstatera att dess partis väljarandel på 11 procent var nere på en historiskt låg nivå och bara ett par tiondelar av en procent över Nationella frontens. Partiet saknar i dag allt politiskt inflytande. Mitterrand hade lyckats att i alla fall knäcka ett extremistparti genom att ge det platser i regeringen och sedan krama ihjäl det.
Går det att dra några lärdomar av den tidigare socialistiska presidentens taktiska spel visavi extrempartier? Förmodligen inte. Kommunistpartiet hade förr eller senare tappat inflytande i fransk politik helt oberoende av Mitterrands agerande. Han kunde bara påskynda processen. I fallet med Le Pen påskyndade han dennes närmast obevekliga väg mot ökat medialt och politiskt inflytande. Ett parti som växt som Nationella fronten kommer förr eller senare in i tv-sofforna och får det utrymme som legitimeras av en stark folkopinion.
Den stora frågan i dag är hur den republikanska högern och vänstern under de närmast kommande åren ska förhålla sig till Nationella frontens allt starkare ställning i opinionsundersökningar och i val. En allt större andel av högerns medlemmar och väljare vill se ett samarbete med Marine Le Pen och hennes parti. Men partiledningen stretar fortfarande emot. För vänstern är det självklart att ta avstånd från alla former av samarbete med Nationella fronten.
Skulle en högerregering kunna krama ihjäl Nationella fronten som Mitterrand gjorde med kommunisterna på 80-talet? Skulle detta extremparti tappa i styrka sedan det tvingats in i regeringsställning? Sannolikt inte. Av tre skäl:
Partiets kurva pekar fortfarande uppåt på grund av missnöjet i landet med den ekonomiska krisen och en utbredd frustration riktad mot invandrare. Ingen höger som tagit upp Nationella fronten i båten kan ro detta parti i land utan att ha kompromissat rejält med dess invandringspolitik. Förmodligen är det också för sent. Nationella fronten tror sig i dag om att ensam kunna erövra makten i Frankrike.
För det andra representerar Nationella fronten en åskådning som går längre än att hävda främlingsfientliga åsikter. Partiet har övertygat många fransmän dels med en moralkonservativ propaganda och dels med ett nationalistiskt program som yttrar sig i förslag om sociala reformer och i öppen EU-kritik. Det har format en åskådning som framgångsrikt talar till en befolkning som numera tänker mer i termer av nation än av klass. Partiet har numera skaffat sig en väljarkår som också delar dess breda grundvärderingar.
Det finns också en tredje aspekt på detta med de etablerade partiernas sätt att handskas med Nationella fronten. Frankrike har ett valsystem med majoritetsval i enmansvalkretsar. Denna ordning ger förutsättningar för regeringar med majoritet i parlamentet. Ett isolerat extremistparti behöver i stort sett 50 procent av väljarnas röster för att ta makten. Nationella fronten som var landets tredje starkaste parti i valet 2012 har två mandat i nuvarande nationalförsamlingen.
Historien är inte alltid en säker kompass för att förutse framtiden. Det lär inte vara rätt, som Mitterrand gjorde med kommunisterna 1981, att i dag bjuda in Nationella fronten till regeringens bord. Bättre att pröva ett annat, beprövat sätt. Bekämpa nationalkonservatismen och främlingsfientligheten med alla till buds stående demokratiska medel och hoppas att argumenten räcker för att hålla detta extremparti borta från Elyséepalatset och alla ministerposter.
