När politiker talar offentligt om samhället låter det som om vi befann oss i bondesamhällets sockenstämmor. Bakom kulisserna styr experter som inte omfattas nämnvärt av medborgerlig granskning. Tomas Lindbom skriver om det politiska språkets utarmning.
Politiker i en demokrati har en tudelad roll. De ska informera men också teckna en vision. De ska vara förankrade hos sina medborgare för att kunna leverera goda budskap och framåtsyftande förslag. Deras legitimitet hänger på att både lyssna och leda. Diktatorer däremot kan styra och ställa som de vill så länge de har polis- och militärmakten på sin sida.
Nu händer det något allvarligt i vår svenska demokrati. Vi har i flera år sett hur politikernas uppdrag förändrats och framförallt förflackats. Avståndet i det offentliga samtalet mellan politiker och medborgare har ökat. Politikernas språk blir torftigare och argumentationen förenklas till den grad att den förlorar sin grund i verkligheten. Å andra sidan kräver vår samhälleliga verklighet en god portion av eftertanke. Nationen är beroende av den globala världen. Teknikutvecklingen kräver en specialisering som var otänkbar för en generation sedan. När politiker talar offentligt om samhället låter det som om vi befann oss i bondesamhällets sockenstämmor. Bakom kulisserna styr experter som inte omfattas nämnvärt av medborgerlig granskning.
Det är förstås synd om politikerna som sprattlar mellan experter, lobbyister, missnöjda väljare och en alltmer istadigt uppvaktande medieklass. Men ändå. Politikernas enda chans är att etablera ett allvarligt och seriöst samband med sina medborgare. Det finns principiella frågor som måste avhandlas i en demokrati ovanför den sfär där experterna regerar. Det är nödvändigt att politiker och medborgare återupprättar en dialog; om människosyn och samhällssyn. Det handlar om ödesfrågor i dag som rör mänskliga rättigheter och om demokratiska former för att bygga ett gott framtida samhälle.
Viljan finns kanske hos politikerna. Ändå visar årets valrörelser och politiska debatt att något gått snett. Frågan måste ställas. Har de etablerade partierna tappat kontrollen över samtalet med medborgarna för kortsiktiga taktiska överväganden? Förmår dessa partier inte längre rekrytera ledare som kan ta på sig rollen att bli statsmän? Som ser längre än till nästa val och sitt eget partis ställning.
Språket hos partiledarna är en bra värdemätare på hur illa det är ställt. Vår statsminister förmår inte uttrycka sig begripligt. Flera av alliansens partiledare sprutar ur sig säljbudskap som formats av medierådgivare. Jonas Sjöstedt låter snarare som en väckelsepredikant ur det förgångna.
Partierna har byggts om till säljorganisationer och partiledarna ska sälja och övertyga så gott det går. Medborgarna är konsumenter som förväntas välja mellan erbjudandena. Sanningen är att alltfler väljer bort. Snart behöver vi ett medborgaruppror som kräver en sann och övertygande dialog kring våra ödesfrågor. Vår demokrati behöver det. Riksdagen ska inte få bli en tummelplats för ett främlingsfientligt parti. Vi alla måste finna vägar för att göra tillvaron drägligare för de människor som kommer i kläm i ett alltmer individualiserat och överkonsumistiskt samhälle. Vi behöver återerövra det goda medborgarskapet så att inte demokratin överlåts åt dem som river samhället i tusen bitar och alienerar människorna från varandra.
