Frågor om liv och död får aldrig avfärdas utan diskussion. Erfarenhet från andra länder visar att samvetsfrihet visst kan införas utan att det slår mot aborterande kvinnor, skriver Bernt Jonsson.

Oriktig debatt om samvetsfriheten

Bernt Jonsson

Frågor om liv och död får aldrig avfärdas utan diskussion. Erfarenhet från andra länder visar att samvetsfrihet visst kan införas utan att det slår mot aborterande kvinnor, skriver Bernt Jonsson.

Frågan om abort är en etisk långkörare och bör så vara. Att utsläcka liv – om än liv i vardande – kan och bör inte vara en lättvindig fråga i ett samhälle, som värnar om människans okränkbara värde och som starkt fördömer våld i samhällslivet och mellan människor. Just detta har givetvis varit ett viktigt motiv för samhället att t ex sätta en tidsgräns för när abort får genomföras, detta trots att rätten till abort i princip är fri i Sverige sen 1975.

1938 blev abort tillåtet av medicinska, humanitära (läs våldtäkt) eller ”rashygieniska” skäl. 30-talets rasistiska fördomar påverkade t o m det ofödda fostrets överlevnadsmöjligheter. När en högerextrem grupp som Nordisk Ungdom och den nazistiska Svenska Motståndsrörelsen hyllar en rökattack mot att RFSU uppmärksammar 40 år av fri aborträtt, är det rena hyckleriet. De är inte alls mot abort, om skälet för aborten bara är ”rashygieniskt” och sammanfaller med deras rasism. De må sen förneka rasismen hur mycket som helst och i stället tala nationell kultur.

Från 1 januari 1975 bestämmer den gravida kvinnan själv fram till den 18:de veckan, om graviditeten ska avbrytas. Något skäl behöver hon inte ange. För senare abort krävs medicinska skäl och beslut av Socialstyrelsen. Om fostret bedöms livsdugligt och anses ha någon överlevnadschans får abort inte ske efter graviditetsvecka 22.

Om graviditeten avbryts senast under vecka 28, och fostret föds dött, definieras det skedda som abort. Om fostret fötts levande eller efter vecka 28 definieras det juridiskt som ett barn.

Varje år genomförs mellan 35 000 och 38 000 aborter. Antalet tonårsaborter minskade kraftigt från 1975 (29,7 aborter per tusen kvinnor under 20 år) till 1995 (16,7). Därefter har antalet tonårsaborter både ökat och minskat till f n under 20. Över 80% av alla kända tonårsgraviditeter avbryts.

Det kanske allra starkaste motivet för legal abort är, att alternativet – illegala aborter – i många fall kan föra med sig en för tidig död eller allvarliga skador för hela livet. Redan födda barn blir då moderlösa eller får en mor, som inte kan ge dem den omvårdnad de normalt kan räkna med.

Det senaste året har den gamla abortdebatten fått nytt liv genom att barnmorskan Ellinor Grimmark åberopat samvetsfriheten som skäl för att slippa delta vid aborter. I början av 2014 tvingades hon bort från Höglandssjukhuset i Eksjö och åkte då till Norge, där abortvägran är tillåten för vårdpersonal. För några veckor sen beslöt landstingsstyrelsens majoritet (m, c och kd) i Kronobergs län att utreda frågan om samvetsfrihet – ett kontroversiellt beslut i sig, eftersom det ju SKULLE kunna innebära, att resultatet blir positivt för samvetsfriheten. När frågan kom upp till beslut i landstinget avslogs den emellertid.

Kritikerna har mobiliserat sina starkaste argument:

”Sjukvården skulle inte fungera om varje anställd av egna etiska skäl skulle ges möjlighet att neka patienter vård. Att den strängt ortodoxe muslimen skulle vägra behandla kvinnor, att rasister skulle vägra behandla invandrare, att ett Jehovas vittne skulle vägra ge blod. Det är fullständigt feltänk.” (Anders W Jonsson, barnläkare och centerns gruppledare i riksdagen).

Barnmorskeförbundets etiska råd har kommit fram till att rätt till abortvägran kan leda till ökad mödradödlighet. Vad de grundar denna bedömning på är oklart. Norge, där barnmorskor kan vägra utföra abort, uppvisar samma mödradödlighet som Sverige: 4,0 på 100 000 födslar.

En röst från samma förbund i Kronoberg hävdar, att abort ”ingår i barnmorskans arbetsuppgifter. Man kan jämföra med en lärare som skulle vägra undervisa om islam, för att hon skulle anse att det inte är en bra religion”. Knappast en fråga om liv och död, men en lärare med en sådan åsikt borde väl vara extra mån om att få berätta om islam?

”För oss är det ingen diskussion”, säger Barnmorskeförbundets vice ordförande Eva Nordlund. Det borde det vara. Frågor om liv och död kan och får aldrig läggas på hyllan. Samtalet i så viktiga etiska frågor måste ständigt föras, och våra slutsatser kan bara ses som provisoriska. De måste prövas på nytt och på nytt.

Om Anders W Jonssons exempel skulle bli vanligt förekommande (finns det något enda fall att peka på?), står vi onekligen inför ett nytt problem. Om många barnmorskor skulle dela Ellinor Grimmarks grundsyn, skulle det troligen leda till praktiska svårigheter, som kunde få negativa effekter för patientsäkerheten, men hur sannolikt är det, att den situationen uppstår?

Och i Dagens Seglora avrundar Helena Myrstener sin plädering med argumentet ”En samvetsklausul vill slå mot kvinnor. En frihet som döljer ett förtryck får inte vinna mark i Sverige.” Hon har förletts av sin egen argumentation och råkat ut för att tänka endimensionellt. Frågan har ju många dimensioner. Det är därför, som lagen arbetar med flera kriterier och tidsgränser. Om rätten till abort skulle hotas av att någon eller några barnmorskor skulle tillåtas åberopa samvetsfriheten, skulle argumenten mot denna ha en viss bärkraft, men så är ju inte alls fallet.

Det är i själva verket en styrka för ett samhälle, om dess medborgare inte enbart låter sig styras av regler och plikter utan även av sina samveten. Ingvar Bratt, som slog larm om Bofors skumraskaffärer, gjorde Sverige en tjänst, när han bröt mot företagets regler. Fredliga demonstranter, som brutit mot trafikförordningar och polisens uttryckliga order för att markera mot rasister och invandrarfientliga partier, bidrar till att värna om allas lika människovärde. I längden blev det ohållbart att sätta folk i fängelse för att de höll mer på fredsmoralen än vad lagstiftningen ansåg lämpligt. Och visselblåsarna Manning och Snowden – är inte de hjältar för många av oss?

På samma sätt är det ett värde i sig, att en barnmorska påminner om att livet är en dyrbar gåva, som vi inte utan vidare kan hantera på ett enkelt och rationalistiskt sätt. Det är svårt att se att vi inte skulle ha råd att respektera hennes vädjan till samvetsfriheten.

4 kommentarer på “Oriktig debatt om samvetsfriheten

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Tack Bernt. Både engagerat och eftersinnande. Lite synd att du är man, bara. Men eftersom även män alltsedan 2013 anses kunna bära och föda barn (i Sverige åtminstone) kanske det inte längre spelar någon roll.

  2. Bo Rydén skriver:

    Heder åt Dagens Seglora som publicerar en text som är såpass eftersinnande och (i mitt tycke i alla fall) icke-polemisk i ett ämne där plakat-uttalanden alltför ofta fått dominera.

    Nu väntar jag bara på att Mattias Irving och Helena Myrstener fortsätter med en konstruktiv och mångdimensionell diskussion i ämnet.

  3. Stefan Karlsson skriver:

    Mycket sansat och behövligt inlägg. Präglas av önskan om att ”hyfsa debatten” som så ofta karakteriseras av svart-vitt tänkande. Ser fram mot kommentar av Helena Myrstener. Och även av Mattias Irving, som i en kommentar till ”den unkna fredsbönen” säger sig vara inne på Helena Myrsteners tankar om abort till 100%.

  4. Torgny Rabe skriver:

    Bra artikel med utmärkt genomlysning av ett komplext ämne. Men det finns (minst) två omständigheter att beakta; – många vet inte längre vad samvete är, samhället saknar helt enkelt en definition; -nuvarande lagstiftning
    prioriterar autonomi = personlig frihet före liv. Mvh, Torgny Rabe

banner_SenasteNytt_200x100

 

Plugg antisemitismFörintelsens minnesdag

Annons Olle Sahlström 200x308