Kväkarnas tysta andakt fascinerar många. Men fastän Julia Ryberg varit i kväkarnas sammanhang mycket lång tid lär hon sig något nytt om tystnad, av en medmänniska som inte hör.
Det började på vanligt sätt – e-post till kväkarnas hemsida från någon som läst om oss och ville veta mer. Vi växlade några brev, den unga kvinnan och jag, och jag lade märke till hennes särskilda intresse för den tysta andakten. Talar ni kväkare om tystnadens kvalitet och karaktär efter andakten? Varför är just den gemensamma tystnaden så viktig för er, när ni menar att hela livet är ett sakrament?
Som vanligt, när frågeställningar antyder ett djupare intresse, erbjöd jag ett telefonsamtal. Det är ofta lättare att tala med varandra när samtalet djupnar. Då berättade hon att hon aldrig hört och aldrig talat. Då förstod jag hennes särskilda intresse för tystnaden! Vårt fortsatta samtal fick en annan klang. I snart ett halvår har vi skrivit regelbundet om livet, om andlighet och gemenskap. Hennes frågeställningar är ovanliga och utmanande. Jag har också kunnat fråga frimodigt: Hur kan du som aldrig hört ett språk skriva så rikt och levande att jag hör din röst och dess melodi?
Efter några månader föreslog jag en kväkarandakt på tu man hand över Skype. Där två eller tre är församlade…Mycket av mitt arbete för kväkarna är just att knyta samman människor som inte befinner sig i samma rum, som inte har samma modersmål, som inte talar om Gud med samma språk. Teknologin krånglade denna gång, och det blev en andakt via sms. Vi skickade var sin bild av ljuset vi hade tänt. Det bidrog till vår gemenskap att kunna se det den andra såg. Jag skickade en bild på mig. Och några minuter in i tystnaden kom en bild på henne. Det var omvälvande att för första gången se det leende ansiktet och en hand lyft i hälsning. Jag undrar om Gud blir lika förtjust att se våra ansikten som jag blev att se hennes. Ljuset speglades så klart i hennes ansikte. Det blev en stark halvtimme tillsammans i tystnad, med några få ord som SMS:ades ur den. Det var ord om närhet, glädje och tacksamhet.
Hon anmälde sig till en retreat som jag skulle leda. Dagar i stillhet. Efter över tjugo år som retreatledare skulle jag för första gången ta emot någon som varken hör eller talar. På vilket vis – om något – behövde jag anpassa programmet? Några dagar före retreaten skrev hon att högerhanden var gipsad efter en olycka, vilket ställde till det med kommunikationen. Men komma skulle hon, och vi gladdes åt att träffas för första gången.
Jag tog emot henne vid bussen. Våra skratt klingade ljust under en lång omfamning. Sedan var det tyst inför begränsningarnas mur. Jag blev stum. Vårt fria samtal fick bero. Tolken skulle strax komma.
Vad hoppas ni på av denna retreat? Det kom många svar på min inledande fråga till gruppen. En deltagare berättade om sin längtan att våga tala med Gud istället för om Gud. Han söker oförmedlad kontakt. Han vill samtala med Gud utan tolk. Så är det också för mig. Jag vill gå direkt till källan. Ändå kommer det heliga till mig så ofta genom andra människor, tolkad och förmedlad genom deras erfarenhet. Samtalet med min döva vän fick gå genom tolk. Vilken av dem skulle jag titta på egentligen? Rätt snart förstod jag att jag skulle se min vän i ögonen och tala direkt till henne. Tolken skötte resten.
Retreaten var rik på djup tystnad och stilla samtal. Vi förenades i cirkeldans och tysta måltider – ett kort teckenspråkssamtal vid bordet upplevdes nästan högljutt! Inte bara hos mig väcktes säkert många frågor om den påtvingade och den frivilliga tystnaden, om kommunikation som sker annat än genom talade ord. Vid ett tillfälle la jag handen på mitt hjärta för att visa min vän att hon var därinne hos mig. Vilket trubbigt tecken, tänkte jag, när jag iakttog rikedomen i händernas språk! Och när hon vid ett pass bad om att vara med utan tolk, bara för att ta in stämningen, insåg jag den frihet hon äger i att kunna välja det hon vill ta del av.
Vi fick en stund efter retreaten att sitta intill varandra på soffan och samtala genom att turas om att skriva på min dator. Det var skönt att känna igen det fria, omväxlande samtalet, även om det blev lite haltande med vänsterhanden. Det flödande samtalet kommer att fortsätta per distans, när hennes hand är frisk. Jag sände henne ett utkast till denna krönika, och hon svarade med en kommentar: Det är inte en tystnad vi lever i, vi som är döva. Vi hör bara inte ljud. Hon kommer att lära mig mer om det som finns i tystnaden.
