Ännu en skiljelinje håller på att dras upp i det svenska politiska landskapet. Regeringen Reinfeldt tillsatte i december förra året en utredning om försvarssamarbete med Nato.

Nato en skiljelinje

Arne Carlsson

Ännu en skiljelinje håller på att dras upp i det svenska politiska landskapet. Regeringen Reinfeldt tillsatte i december förra året en utredning om försvarssamarbete med Nato. Det var en åtgärd för att tillmötesgå en lång rad offentliga krav på Natomedlemskap från ledande personer inom regeringen, hans egna partimedlemmar och från Natos ledning.

Denna politiska offensiv, tillsammans med rapporteringen från ubåtsjakten i Stockholms skärgård, ökade stödet för svenskt medlemskap i Nato. I skydd av detta tillfälligt höga opinionsstöd efterfrågade Moderaterna i oktober en parlamentarisk kommission som skulle analysera frågan om Natomedlemskap.

I regeringsförklaringen avfärdade samarbetspartierna ett svenskt medlemskap i Nato och sa därmed också nej till en kommission som skulle utreda förutsättningarna för detta. Konsekvensen blev en skarp skiljelinje i fråga om Natomedlemskap mellan alliansen och samarbetspartierna.

Regeringen Reinfeldts enmansutredning om försvarssamarbete med Nato lades fram i oktober. Där hävdar enmansutredaren Tomas Bertelman att risken att Sverige ska dras in i en konflikt med Ryssland har ökat. Som skäl anges händelserna i Ukraina, den ökade spänningen i Östersjön och den ryska upprustningen efter sovjetunionens fall. Han hävdar också att vi utvecklat ett så djupt samarbete med Nato att ett medlemskap inte skulle förändra något i sak.

Som skäl för medlemskap har också framförts en möjlighet att minska de egna kostnaderna för det militära försvaret. Man har hävdat att vi inte har råd att stå ensamma. Detta är dock en missuppfattning: Sverige anslår för närvarande knappt 1,2 % av BNP till försvaret medan Natos norm är två procent. Försvarskostnaderna skulle alltså nära nog fördubblas om vi gick med i Nato.

Efter ubåtsjakten i Stockholms skärgård gjordes en Sifo-mätning där 40 % av de tillfrågade svarade ja på frågan ”tycker du att Sverige skall ansluta sig till försvarsalliansen Nato?” För första gången sedan mätningarna startade för 19 år sedan är andelen svenskar som är för medlemskap i Nato lika stor som andelen nejsägare. Vi vet dock inte vilken bild av Nato jasägarna hade. En viktig fråga måste vara vad man sade ja till? Var det till det Nato som bildades 1949 för att avvärja ett hot mot Europa från öster eller var det till den aggressiva krigsorganisation som Nato har utvecklats till efter Berlinmurens fall.

Före Berlinmurens fall avfyrade Nato inte ett enda skott. Närmaste tiden därefter sökte Nato en ny identitet och uppgift. Nato kunde ha blivit en fredsbyggande maktfaktor under FN:s regi när man först etablerade ”Partnerskap för fred” och sedan accepterade Tjeckien, Ungern och Polen som medlemmar. Fem år senare fortsatte Nato in i det forna Sovjetunionen med Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Runt millennieskiftet fanns drömmen om ett enat fredligt Europa där det under Clintons presidenttid talades om möjligheten att även Ryssland kunde bli medlem, en idé som Jeltsin – och senare även Putin – rapporterats ha bejakat.

Men denna fredliga utveckling bröts i samband med krigen i f d Jugoslavien. Då kom Nato att ta första stegen mot en krigförande och geopolitisk maktorganisation med syftet att behålla USA:s hegemoni. I skuggan av Rysslands försvagade militära förmåga flyttade Nato fram sina positioner mot Rysslands gräns. Detta övertag utnyttjade sedan Nato när de i strid mot FN:s stadga om våldsförbud, bombade Serbien och Kosovo 1999. I strid mot gällande folkrätt skedde även angrepp mot Afghanistan 2001, Irak 2003 och mot Libyen 2011. I Afghanistan och Libyen deltog Sverige under Natos krigsledning. Den polarisering, som sedan några år ägt rum mellan Ryssland och Nato blir begriplig i ljuset av Natos ökade militära interventioner i konfliktområden världen över. Rysslands agerande i Ukrainakrisen och anslutning av den separerade republiken Krim till Ryska federationen ska också ses som en del i den pågående geopolitiska maktkampen.

Om Sverige och Finland går med i Nato innebär det en ytterligare upptrappning av kapprustningen mellan Ryssland och Nato. Spänningen kommer då att öka med fler missiler och flottövningar i Östersjöområdet. Att avstå från denna kapprustning är inte undfallenhet mot Ryssland, snarare att markera att vi för vår del inte vill medverka i och bidra till upptrappningen. Istället för att bidra till fortsatt upptrappning i närområdet behöver vi återknyta till den politik för avspänning, nedrustning, samverkan och fred som länge varit Sveriges roll.

Frågan om medlemskap i Nato drar en skarp skiljelinje mellan två perspektiv: Det ena företräds av dem som ser ”fred som vägen till fred”. Det är en synvinkel där man ser hur alla länders ekonomiska beroende av varandra ökar i svindlande takt och där vi gemensamt står inför ett existentiellt hot om klimatförändringar som kräver samarbete och fred. Det andra perspektivet företräds av dem som ser militär styrka som vägen till fred. Det är en framtidsvy som ser världen som en militärstrategisk spelplan och som vill foga vår krigsmakt till de samlade Natostyrkorna, öppna vårt territorium för Natos basering av staber, vapen, krigsfartyg, flyg och drönare. I denna spelplan ingår också risken för att Sverige blir det territorium där kraftmätningen mellan Nato och Ryssland utspelas, ett scenario som ingick i Natos militära övningsverksamhet den gångna sommaren.

Det är dags att lämna tron på att vår säkerhet hänger på storleken av våra vapenförråd. Vi bygger freden billigare och säkrare med dialog och förtroendeskapande åtgärder.

1 kommentar på “Nato en skiljelinje