Barnfilm är ett eftersatt område i Sverige. Ofta föredrar folk de säkra korten och filmproducenter har fördomar om att film för unga är en dålig affär. Men det behöver inte vara så, skriver Ylva Liljeholm.
”Jag har som vuxen gjort motstånd mot åsikten att barn inte förstår, eller tål sanning. Alla barn lever i dag i ett slags kaostillstånd. Orienteringen av livsmöjligheterna pågår och sanningen är konstens bidrag”.
Citatet är Suzanne Ostens som i förra veckan utsågs till Sveriges första filmambassadör, under Bobo14 – ett seminarium om barns rätt till filmkultur på Filmhuset i Stockholm.
Svensk barnfilm har starka och stolta traditioner och röner fortfarande stor respekt utomlands. Hugo & Josefin, Agnes Cecilia, Astrid Lindgren-filmatiseringarna, Tzatziki-filmerna, Förortsungar, Vi är bäst. Ja – listan kan göras lång. Men svensk barnfilm har trots detta många problem. Bara cirka tio procent av filmstöden går till barnfilm. Distributörer vågar inte satsa på barnfilmer om de inte har en Disneystämpel och därmed är ett säkert kort. Digitaliseringen av biograferna har lett till att filmerna får en kortare livslängd. Går de inte bra första veckan plockas de raskt ner. Det drabbar barnfilmer extra hårt eftersom de har en trögare livscykel och behöver mer tid på sig för att slå igenom.
Föräldrar som vill hitta alternativ film till sina barn har få sätt att orientera sig. Man måste veta vilka titlar man ska leta efter. Och får man nys på något spännande är det högst osäkert om filmen finns att tillgå överhuvudtaget. Folkets Bio är en av få distributörer som enträget satsar på att visa film för barn på biograf. Men även de har svårt att nå den bredare publiken. Det är nästan bara de amerikanska titlarna som lockar. Varken barn eller föräldrar vill chansa. Man vet man vad man får om man går på till exempel ”Blixten och det magiska huset” som presenteras såhär: ”Gör dig redo för ett glatt, fartfyllt och galet familjeäventyr om en förtrollad plats och magin med äkta vänskap”! Har vi hört det förut…
Problemet är dock inte amerikansk animerad dratta-på-ändan-film som Blixten. Eller Disneys löften om att allt kommer att bli precis som man drömt om. Bara man tror. Bara man inte ger upp. Eller för den delen svenska massproduktioner som Lasse-Maja-filmerna. Problemet är att den andra filmen inte får plats bredvid. Den äts upp av det bullriga, färgsprakande, löftesrika, igenkänningsbara, succéboksbaserade.
Det är inte riktigt klart vad en filmambassadör ska göra. Men något spännande blir det säkert med Osten vid rodret. ”Vi har en hel del arbete framför oss” som hon inledde sitt tacktal med att säga. Svenska Filminstitutet har definitivt en massa arbete framför sig och man har också tagit itu med frågan om barns rätt till kultur på ett bra sätt. Satt frågan på agendan så att säga. Samtidigt fick institutet en hel del kritik för sitt beslut att ta bort den särskilda barnfilmskonsulent som funnits tidigare. Kanske var det ett dåligt beslut men barnfilmkonsulentfunktionen var ingen garanti i sig. Fortfarande finns bland producenter och distributörer en föreställning om att film för barn och unga är en dålig affär och det är ett mycket större problem.
En annan aspekt på barnfilmen gavs under seminariet av Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare på Tyst teater. Det handlar om representation på film. Går man igenom utbudet av svensk film och TV-produktion riktat till barn så märker man snart att många grupper sällan är representerade. Barn med annan etnisk bakgrund än den svenska, barn som bor på landsbygd, barn med funktionshinder, barn med dialekt, barn som är fattiga (om de inte är från Afrika förstås, då är de alltid fattiga). Om de finns med så är de som representanter för ett problem. De kanske söker asyl. De har flyttat till stan och blir mobbade för sitt sätt att prata. De klarar av något trots sitt funktionshinder. Sällan finns de med som självklara delar i en rollbesättning.
På så sätt ger filmen en förljugen och krystad bild av vår nutid. I verkliga livet är ju samhället mångfacetterat, mångfaldigt, mångfärgat. Kortfilmer är bättre på att fånga upp mångfalden – kanske för att man inte behöver ta lika många ekonomiska hänsyn när man gör kortfilm. Men vilka föräldrar vet att orientera sig i kortfilmens brokiga värld? Kanske har filminstitutet sin största uppgift här – när det gäller att förmedla vilka barnfilmer, långa som korta, som finns och var man kan se dem. Så synd att de tog bort sin egen filmdistribution för många år sen. Tänk om man kunde återinföra den tillsammans med en barnfilmskonsulent!
