Konservativ nationalism är ingen lösning på demokratins problem. Feminismen och öppenhet mot världen är uttryck för en ny demokratisyn som avslöjar den patriarkala traditionen från 1900-talets Sverige som odemokratisk . Globalt engagemang och kamp för en generös invandring innebär att vi inte längre blundar för globala orättvisor och öppnar våra gränser för människor som flyr i panik från krig, död och social misär, skriver Tomas Lindbom.

Fru Stark var min högstadielärare i samhällskunskap i Gärdesskolan. Osminkad och klädd i diskret grå dräkt predikade hon demokrati för oss tidiga tonårsbarn i början av 60-talet. ”I Sverige har alla samma rätt att bestämma”, förklarade hon.

Egentligen läste fru Stark bara högt ur läroboken: I ”vårt land ” har vi allmän, lika rösträtt. Demokrati är först och främst en fråga om konstitution. Hitler och Franco avskaffade demokratin i sina länder. Karl Staaff och Hjalmar Branting införde den i Sverige. Så löd förkunnelsen i den bok som godkänts av Skolöverstyrelsen.

Jag växte upp under den parlamentariska demokratins glansår. Grunden låg i rättvisa kring lika rösträtt men också i lagarna om statlig skola för alla och likvärdig sjukvård, också den i offentlig regi.

Det fanns en tro på att lika förutsättningar var avgörande för att öka jämlikheten i samhället. Det var naturligtvis en illusion men den hölls uppe i en gemensam demokratisyn mellan socialdemokrater och den borgerliga vänstern.

De reformvänliga partierna i svensk politik kunde ända fram till 1968 se ljust på möjligheten att utveckla demokratin utifrån principen om lika möjligheter för alla. Denna form av folkhemsbygge gav också vissa resultat. Gamla sociala hierarkier hotades och försvagades. Breda grupper ur arbetarklassen fick chansen att utbilda sig och tog den. Fler läste på universitet. Redan efter andra världskriget hade många ledande företrädare för Sverige gjort en klassresa.

Den tidens reformatorer hade emellertid sina blinda fläckar. De nya företrädarna för makten i Sverige var män. De var sprungna ur den svenska myllan. I arbetslivet bestämde männen. I hemmen styrde kvinnorna utom en söndag 1952 när Lennart Hyland i det populära nöjesprogrammet Karusellen utlyst en frufridag då männen fick ansvaret för städning och matlagning.

Samma reformatorer kan inte lastas för att de inte kunde förutse invandringen och de maktkonflikter som då skulle komma att utvecklas. I det folkhem som skapades under mellankrigstiden hade nästan alla medborgare samma modersmål och hörde till samma nationella kultur.

Ingen kände heller till ordet kommunikationssamhälle och begreppet globalisering var inte uppfunnet. Varje land kunde sluta sig kring sin kultur och upprätta de demokratiska värdena utan att bekymra sig om omvärlden. I det internationella samarbetet möttes länder, inte individer som interagerade med varandra oberoende av nationstillhörighet.

Vi flyttar fram till år 2014. Vi inser att demokratiseringsmodellen från 1962 inte längre är verkningsfull för att bekämpa den alltmer ojämna maktfördelningen i landet. Det räcker inte med att ge alla samma möjligheter i utgångsläget genom lika rösträtt, samma skola och sjukvård. Lutar vi oss enbart mot staten som en garant för dessa värden tvingas vi dessutom till att sluta våra gränser.

Konservativ nationalism är ingen lösning på demokratins problem. Feminismen och öppenhet mot världen är uttryck för en ny demokratisyn som avslöjar den patriarkala traditionen från 1900-talets Sverige som odemokratisk . Globalt engagemang och kamp för en generös invandring innebär att vi inte längre blundar för globala orättvisor och öppnar våra gränser för människor som flyr i panik från krig, död och social misär.

Frågan är hur vi i dagens verklighet skapar ett inkluderande samhälle utan stora klyftor och segregering. Många reformatorer har velat komplettera den liberala principen om lika möjligheter för alla. De har pekat på betydelsen av att ge riktat stöd till svagare individer och grupper. Den politiken har effektivt hindrats av privatiseringar och av globaliseringen. Staten och politiken har fått ge vika på senare år för den globala marknadens starka krafter.

År 2014 lever vi i en period där utsattheten för svaga grupper ökar. Vi har i Sverige i huvudsak behållit principen om lika möjligheter men hindren för en verklig demokrati har uppenbart blivit gigantiska. Vill vi bejaka globalisering och öppna gränser måste vi hitta nya vägar för att inte våra samhällen ska spricka av inre sociala och ekonomiska motsättningar. Detta är en avgörande politisk utmaning för framtiden.