Gamla källor till rent vatten riskerar att bli obrukbara. På sikt kan vatten bli en ändlig resurs.

Ingen kan bli rik på vatten

Bernt Jonsson

Gamla källor till rent vatten riskerar att bli obrukbara. På sikt kan vatten bli en ändlig resurs. Det problemet kommer inte marknaden att kunna lösa åt oss, skriver Bernt Jonsson.

Är rent vatten den nya oljan? Kan vi oljefattiga länder i stället bli rika på vatten? Fantasifulla projekt om att bogsera stora isberg från Arktis till de snustorra arabländerna skulle kunna tolkas som att svaret är ja.

Svaret är emellertid nej. Vatten är mycket viktigare än så. Olja kan ersättas, även om vi kanske inte klarar oss utan dess välsignelser – främst energi. Sådan kan vi dock få på annat sätt, bl a med hjälp av vatten. Rent vatten är egentligen oersättligt, även om vi också kan använda oss av smutsvatten för vissa funktioner. Den som levt med ont om vatten vet, att ”gråvatten” duger exempelvis till toaletter.

Dock saknar omkring 750 miljoner tillgång till rent vatten, och varje dag dör 1400 barn under fem år av smutsigt vatten, brist på toaletter och dålig kunskap om hygien. I vårt vattenrika land har vi svårt att ta detta till oss. Med de pågående klimatförändringarna riskerar vi dessutom att få för mycket vatten. Den paradoxala effekten kan emellertid bli, att vi får mindre rent vatten p g a både synliga översvämningar och av att de kommunala avloppen inte klarar av de väldiga vattenmängderna. Och smutsigt vatten är dödens vatten.

600 000 barn dör varje år p g a dålig hygien och brist på rent vatten. En tredjedel av världens befolkning saknar tillgång till en bra toalett, en miljard saknar helt toalett och tvingas uträtta sina behov utomhus. Det gör det svårt för människor att hålla en god hygien och hålla dricksvatten rent. Sjukdomar relaterade till orent vatten och dålig sanitet, som diarré och kolera, är ett av de största hoten mot barns hälsa världen över. Totalt beräknas årligen 3,4 miljoner barn och vuxna dö pga vattenrelaterade sjukdomar.

Vatten är en mänsklig rättighet, men det är en en starkt hotad rättighet. I vissa regioner som Mellanöstern och Nordafrika borde man nog inte tala om vattenbrist utan om vattenkris. Enligt somliga beror Israels ovilja att lämna Västbanken mindre på territoriet, marken (de religiösa bosättarnas motiv) och mer på de stora vattenreservoarer som finns under Västbanken.

Avlänkningen av Jordanflodens vatten för bevattning av bosättningarnas odlingar har fått Döda Havets yta att sjunka med en meter per år. I andra änden finns Gaza, som inte har resurser att rena sitt avloppsvatten och som tvingas ta ut så mycket grundvatten, att saltvatten tränger in och förstör deras framtida möjligheter att säkra drickbart vatten.

Det senaste seklet har den globala vattenförbrukningen tredubblats, och f n fördubblas den på drygt 20 år. Detta håller givetvis inte, och värst drabbas naturligtvis de som redan har ont om rent vatten. Om kretsloppet får fungera, så är rent vatten en förnybar resurs, men om uttaget är större än tillförseln – jordbruket är på denna punkt en problematisk aktör med sin miljförstörande övergödning – så blir vattnet en icke förnybar resurs.

I kristna sammanhang talar vi gärna om livets vatten. Det är sant i rent biologisk mening. Utan vatten inget liv. Det är också en viktig symbol, ett sakrament. Dopet – att dö och uppstå med Kristus. Det ger frågan om vatten en särskild laddning.

Om vatten vore en vanlig vara, så skulle knappheten enligt de gängse ekonomiska teorierna leda till ökande och självreglerande priser, som skulle leda till alternativa och billigare produkter på marknaden. Teorierna fungerar dock inte. Och det är inte bara politiken, som sätter gränser. Livet självt sätter gränser. Vatten är oumbärligt och saknar alternativ.Det är – som en forskare uttryckte det – det verkliga problemet. I stället för att få vatten till liv riskerar människor att dö av törst. Och vi har ännu inte ens börjat tala om detta problem! Än mindre ta det på allvar.

Kommentarsfältet är stängt.