Nalin Pekgul låter sina vaga farhågor inför organiserade muslimer i Sverige slå mot dem som arbetar för att bekämpa radikalisering. Det begränsar muslimers rättigheter och inflytande i samhället, skriver Helena Hägglund.
Den senaste veckan har jag varit i kontakt med svenskar som stridit tillsammans med ISIS i Syrien. Vid det här laget är det ett välkänt faktum att svenskar och andra européer är eller har varit i Syrien tillsammans med den militanta sunniislamistiska gruppen.
När Mehmet Kaplan (mp) för ett tag sedan tillfrågades i turkisk tv om varför detta sker svarade han att man måste se till den utbredda islamofobin i Europa. Hans lösning var bland annat att ekonomiskt stödja verksamhet i moskéer.
I en uppmärksammad artikel som Nalin Pekgul (S) skrev i Dagens Industri, där hon bland annat, utan belägg, anklagade Kaplan för att stödja ISIS som “frihetskämpar” verkade hon anse det vara absurt att finansiera moskéers arbete för att motverka islamistisk radikalisering samtidigt som hon menade att hon inte ser någon utbredd islamofobi i samhället.
Mehmet Kaplan är långt ifrån den ende som anger europeisk islamofobi som en anledning till islamistisk radikalisering, som Expos Daniel Poohl ger många exempel på här. Att moskéer fungerar som viktiga platser för att stävja radikalisering är också rätt allmänt vedertaget. Moskéer är, förutom platser för bön, även platser för möten, utbildning, diskussion och organisering.
Nalin Pekgul riktar i sin artikel hård kritik mot Mehmet Kaplan och den organisation han tidigare företrädde, Sveriges Unga Muslimer, men också mot “annan liknande verksamhet”. SUM är en av Sveriges största islamiska organisationer och samarbetar bland annat med Sveriges muslimska råd och studieförbundet Ibn Rushd. Man får då anta att Nalin Pekgul menar att de största islamiska organisationerna i Sverige begränsar friheten för kvinnor och ungdomar och medverkar till islamistisk radikalisering.
Om Pekguls mening var att till exempel kritisera SUM:s ledning för att ha en hållning liknande Muslimska brödraskapet och peka på problem med detta hade det varit en sak. Men att svepande tala om islamistiska organisationer för en allmänhet som troligen inte är jätteinsatt i muslimska organisationers arbete, det är något annat. Det är att måla upp en bild av organiserade muslimer som något farligt, speciellt när det framställs som att de stödjer ett islamiskt kalifat och mördandet av oliktänkande.
Att likställa organiserade muslimer med hot mot frihet är islamofobiskt för det är att begränsa muslimers rättigheter och inflytande i samhället. För om människor inte delar erfarenheter och visioner i gemenskap har de också begränsade möjligheter att påverka, förbund som organiserar muslimer är således viktiga för att driva frågor som kan förbättra muslimers villkor i Sverige. Sedan är det givetvis bra om det finns en mångfald av grupper och om det förs diskussioner om vilken typ av verksamhet man vill driva.
Det är direkt odemokratiskt att sammankoppla organisering av muslimer med islamistisk extremism då organisering av människor är vad ett demokratiskt samhälle är uppbyggt av. Organisationsfriheten, rätten att bilda organisationer utan inskränkningar från staten är en del av FNs mänskliga rättigheter och ingår i den svenska regeringsformen. Och som teologiprofessorn Mohammad Fazlhashemi skrev här på Dagens Seglora för ett tag sedan är det just organisering som kan fungera för att stävja religiös sekterism och fanatism.
Helena Hägglund
