Poesihistorien fångar upp alltför få i sitt grovmaskiga nät. Gulli Lundström är en av de mystiska poeter som förtjänar att lyftas fram, skriver Annika Sjöqvist-Platzer.

Glömd poesi har inte klingat ut

Annika Sjöqvist Platzer

Poesihistorien fångar upp alltför få i sitt grovmaskiga nät. Gulli Lundström är en av de mystiska poeter som förtjänar att lyftas fram, skriver Annika Sjöqvist-Platzer.

Författaren och teologen Elisabeth Hjorth är en läsvärd litteraturkritiker. Medan det ännu var sommar fick poesin stå i fokus. Två nyutkomna böcker om dess villkor recenserades i Svenska Dagbladet. Den ena var ”Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria” av Jonas Ellerström.

Författaren tillika bokförläggaren Ellerström önskar ge den undanskymda dikten en plats. Det är enbart några få namn per generation som fångas in i litteraturhistoriens grovmaskiga nät. Med sin bok vill han därför visa på ett alternativt sätt ”att förhålla sig till alla de böcker som föregår och leder fram till nuet” när det gäller poesin.

Genom att lyfta fram 70 svenska 1900-talsdiktsamlingar ger han exempel på verk som inte tillhör den etablerade poesihistorien. Gemensamt är även att Ellerström fascineras av dem och önskar att de skulle bli upptäckta av fler eftersom han anser att de utgör en viktig del av det stora sammanhanget. Varför har de då inte blivit mer uppmärksammade? Förenklat uttryckt säger han att en poet ska ”vara man, ha en omfattande produktion och ges ut av ett stort stockholmsförlag för att få plats i översikter och handböcker”.

En av Ellerströms 70 poeter är Gulli Lundström, född 1931 och död 1994. Hon är kvinna, har ingen omfattande produktion och är främst utgiven av det ursprungligen lundensiska förlaget Gleerups. I den skånska universitetsstaden fanns Gulli Lundström som student vid 1950-talets början, enligt Ellerström ”som missförstådd och utfrusen i det litterära Lund”. Och han skriver att hennes debutbok liksom de två följande diktsamlingarna behärskar rim och meter och formskickligheten förenas med en ”alltmer personlig och intensiv gestaltning av existentiell utsatthet”.

Tron, inte kyrkan, blev Gulli Lundströms fästpunkt. I dödens närhet fanns Någon som kunde ge glömska och vila. Ur diktsamlingen ”Sfinxen. Dikter” från 1954 citeras ur diktsviten med samma namn följande:

”Han lyfte mig ur det förvirrat slappa/ och strök mitt hår tills det blev ångervitt. Jag lade pannan mot hans sträva kappa/ och allt blev längtanslöst och skrämselfritt. Jag mötte Gud en afton i min trappa./ Och efteråt fanns inget som var mitt.”

Men har jag inte läst detta tidigare, tänker jag och börjar leta i bokhyllan. Mycket riktigt men nu är det inte under flicknamnet Lundström utan som Gulli Michanek hon framträder. Samlingen heter ”Vänner till det ouppnådda” och presenterar dikter från ett halvt sekel. Utgivare var den mångsidige Jan Arvid Hellström som utöver att vara biskop, professor i kyrko- och samfundsvetenskap, författare, psalm- och visdiktare även var bokförläggare. Det framgick tydligt vilken viktig utgåva denna bok var för honom och hur starkt intryck han tagit av Gulli Michaneks lyrik med förankring i både klassisk och mystik poesi.

Av bokens baksidestext framkommer att Gulli Michanek redan vid 21 års ålder hade tre diktsamlingar bakom sig. Och dessa samlingar väckte sensation och blev av kritiker jämförda med verk av Stagnelius och Gullberg. Här fanns en djup förankring i den tidlösa mystika poesin. Gulli Michanek ansågs vara en litterär sensation.

Ett exempel på den existentiella utsatthet hon gestaltade finns i dikten ”Rörelse, vila” där de första stroferna lyder:

”Ondskan är vilande, orörlig, stel./ Vi är dess hektiska rörelsespel./ Ondskan är tystnad som tvingar till skrik,/ tvingar till dans vid förklungen musik./ Hjälp mig att lämna förblindelsens trakt,/ du som är eldskrift och rörelsemakt!/ Visa mig väg bortom gräns och förbud,/ formande, seende, brinnande Gud!/ Skriken blir stumhet, dansen tar slut./ I dina rörelser vilar vi ut.”

Kommentarsfältet är stängt.