De senaste 8 åren har vi fått inpräntat att bidrag är något negativt. Det har varit ett av de bärande elementen i förändringen av A-kassan, försörjningsstödet och sjukpenningen, som sedan 2008 är tidsbegränsad.

Bidragsberoende trossamfund

Arne Carlsson

De senaste 8 åren har vi fått inpräntat att bidrag är något negativt. Det har varit ett av de bärande elementen i förändringen av A-kassan, försörjningsstödet och sjukpenningen, som sedan 2008 är tidsbegränsad. Bilden av sjukförsäkrade som fuskare och inbillningssjuka fick allmän spridning och förberedde marken för utförsäkringsreformen.

Det är en gammal liberal tanke att bidrag skapar bidragsberoende. Den tanken har legat till grund för kritik både mot ulandsbistånd och samfundsbidrag. När bidrag till trossamfund och ungdomsorganisationer växte fram på 70-talet, fördes en kraftfull argumentation för att tacka nej till bidragen. Man menade att bidragen på sikt skulle skapa ett beroende där hänsyn till bidragsregler skulle påverka verksamhetens innehåll.

I diskussionen om samfundsbidrag fanns för motståndarna visionen av ett oberoende civilsamhälle. Bland förespråkarna för samfundsbidrag cirkulerade argumentet att ett högt progressivt skatteuttag innebar att samhällets ekonomiska resurser skulle förvaltas i en gemensam ekonomi. I en sådan ekonomi var det naturligt att den gemensamma kakan också bidrog till trossamfundens och ungdomsorganisationernas samhällsbyggande insatser.

Man kan väl utan överdrift säga att det är en nyliberal idétradition som dominerat de sista årens samhällsbygge. I denna ideologiska vision ska statens roll minimeras till ”nattväktarstat” och ekonomin utvecklas utan regleringar och utjämnande skatteuttag. I en politik som präglats av minskat skatteuttag får staten minskade resurser till såväl ulandsbistånd som samfundsbidrag. Civilsamhällets funktioner blir mindre beroende av staten men ett ökat beroende av privata bidrag och donationer växer fram. Det är i ett sådant samhälle vi befinner oss i dag.

Det är ett anmärkningsvärt förhållande att samfundsbidragen trots detta har ökat under den nyliberala regeringens ideologiska mantel. Höjningen till 77 miljoner, från ca 50 miljoner, har motiverats med samfundens sociala insatser. Kyrkornas stöd till de mest utsatta i samhället har utnyttjats för nedrustningen av det offentliga skyddsnätet för dessa grupper. Men det kan aldrig vara en acceptabel roll för kyrkornas diakonala arbete som istället ska värderas i kraft av sin egen betydelse.

Den offentliga scenens ombytta roller är i detta perspektiv en anomali. Den nyliberala regimen, som vill minska statens inflytande, har ökat samfundens bidragsberoende genom kraftigt ökade bidrag. Men nu har den nytillsatta röd/gröna regimen, som vill öka statens ansvar för den gemensamma sektorn, presenterat en kraftig minskning av statligt stöd för trossamfunden.

Den avgående allians-ministern Stefan Attefall (KD) talar då om en krigsförklaring mot trossamfunden när bidragen minskar. De sänkta bidragen försvaras av den ansvariga röd/gröna ministern, Alice Bah Kuhnke. Hon förklarar sänkta bidrag med en prioritering av religionsfriheten och varslar om ett regleringsbrev som ska styra bidraget till ett skydd för utövandet av religion och tro.

Samfundsledarna som i början av 70-talet varnade för bidragsberoende klagar nu högljutt mot nedskärningarna av samfundsbidragen.

Hela scenen är den upp- och nervända världen och ”sjuttiotalsliberalernas” varning för bidragsberoende känns obehagligt relevant. Istället för att protestera mot nedskärningar och orättfärdiga avskrivningar i biståndsanslagen till fattiga länder fylls samfundstidningarna av protester mot indragna eller minskade egna bidrag.

Eftersom de privata förmögenheterna i Sverige har ökat, samtidigt som jobbskatteavdragen har minskat statens tillgångar, så finns det gott om pengar i civilsamhället och ont om pengar i statens kassakista. Men de privata tillgångarna är ojämnt fördelade: I Sverige, som är ett land med ökande klyftor, äger de tio rikaste procenten av befolkningen nära 70 % av landets förmögenheter. I förhållande till storleken på befolkningen har vi många dollarmiljonärer men också en växande förmögenhet i medelklassen. Vad vore då naturligare än att samfunden istället för att protestera mot minskade bidrag vänder sig till sina medlemmar och kyrkobesökare med en vädjan om större bidrag/gåvor. Att skänka tionde av jobbskatteavdraget kanske kunde vara en god början?

1 kommentar på “Bidragsberoende trossamfund

  1. Patrik Öbrink skriver:

    Det är sunt att sänka statsstödet till samfunden. Det borde de själva inse. Jag tror att det finns en agenda bakom regeringens förslag – att bidragen kommer att bli villkorade. T.ex. att kyrkor som inte är ”hbtq-vänlig” eller tillåter homovigslar inte kommer få något stöd i framtiden. Därför är det teologiskt farligt att göra sig beroende av statsbidrag,

    Jag tror dock inget samfund är direkt beroende av bidrag för sin verksamhet. För katolska kyrkans del utgör t.ex. bidraget 3% av de totala intäkterna, för Equmenia betydligt större 18%. Att deras verksamhet skulle stå och falla med detta stöd har jag dock svårt att se.