Skolan är en grund för att ta sats för hela livet. Men den är inte heller det enda som sätter avtryck på vem du är och vilka val du gör, skriver Anders Jonåker.

”Håll dig väl med de som sitter där bak, det är hos dem du skall söka jobb”

Orden kommer från farfar har det sagts mig, men jag anar att många kan nicka igenkännande. Kanske är det gammal beprövad livserfarenhet som talat in i fler generationer än vår. Ja är det inte rent av ett bibliskt motiv där det heter att ”så skola de sista bli de första” (Luk 13.30). Farfars råd vilar på en tradition om man så vill, som säger att tänkande, studerande och kunskap inte är allt här i världen. Att betyg inte är en kvalitetsstämpel på dig som person. Att 9, 12, 16 eller 20 år vid skolbänken inte alls behöver betyda något för var du tillslut hamnar. Vi kan ju påminna oss om detta när det är fokus på skolan.

Låt mig på en gång slå fast: Skolan är en fantastisk institution och helt nödvändig för de allra flesta. Därför är det bekymmersamt när skolarbetet, både vid köksbordet där hemma och i det större samhällsperspektivet har problem. Och det är en förtvivlan när barn tigger på våra gator utan tillträde till skolklasser. Skolan är en god uppfostrare och vägledare under en viktig del av livet.

Kunskap är något i sig själv och behöver sannerligen inte ses som ett nödvändigt ont på väg mot högre mål. Även skolarbetet är ett arbete, en verksamhet som bidrar till värdefulla samhällsinsikter, demokrati, förståelse för andra samhällsområden än det egna etc. För många är skolan dessutom arbetsgivare. I skolan föds idéer, drömmar och kanske en känsla för att man har en särskild uppgift. För somliga något man frågat Gud om råd. Skolan gav grund till livsglädje och förhoppningar om framtiden. Något som senare ledde till arbetsglädje och gemenskap med kollegor på en arbetsplats. Så visst har skolan betydelse.

Men många andra erfarenheter sätter prägel på oss som personer och de vägval som i olika skeden av livet står till buds för var och ens utveckling. Föräldrar, syskon och lekkamrater till att börja med. Senare arbetskamrater och kanske en livspartner. Livet har många vägskäl och det är inte alltid dessa kan förberedas eller väljas. Någon i ens närhet dör, någon blir sjuk. Inte minst i orostider är det som om man bara kan leva en dag i taget. Om ens det.

Efter flertalet decennier är erfarenheten att allt inte kan påverkas ur det egna livsperspektivet. Livet möter mig utifrån, framifrån, från sidan, ja inte minst från andra människor. Från Gud. I mötet med andra tar livet annan vändning, ibland oavsett åren i skolan. Hur ofta har jag inte fått frågan – pappa vad skall man med den här matten till? Jag har försökt svara så gott jag kunnat. Berättat om hur jag nästan behövt derivatan (fingrarna i kors). Livet vände och matematiken blev inte det mest centrala även om det lutade åt det en gång. Många andra erfarenheter sätter prägel på livet.

Skolan är helt central för unga människor. Det är arbete, slit och förberedelse. Det är glädje och motgångar. Skolan ger en grund att ta sats från. Ändå kommer jag inte ifrån farfars råd. Andra faktorer skall till för att arbetslivet skall fungera. Tillit, öppenhet för idéer, djärvhet och mod men också utrymme för avvaktan, lyssnande och bedömningar. Där livet i sig är bildning nog. Eller som för de som sitter längst bak. Idén om den egna verksamheten som man bara väntar på att få sätta igång med. När man för en gång skull får vara först.