Hetast på hyllorna är boken som ifrågasätter demokratin efter Hitlertiden. Den reaktionära debattören Eric Zemmour har skrivit en bestseller i tiden, skriver Tomas Lindbom.
Två böcker tävlar om att bli årets mest sålda bok i Frankrike. Valérie Trierweiler, presidentens tidigare sambo, beräknas sälja 700 000 exemplar av sina memoarer från åren i Elyséepalatset. Ett lustmord på Francois Hollande. Fransmännen läser och gnuggar sina händer. Det finns inget bättre skvaller i detta land än det som handlar om makthavare i staten.
Den andra boken kan verka mer förvånande men också ett tecken i tiden att ha än mer ögonen på. Publicisten Eric Zemmours senaste bok Le Suicide francais (Det franska självmordet), en 500 sidor lång kritisk uppgörelse med Frankrike från President Charles de Gaulle till socialistregimens 2014. Boken säljer i en omfattning som är anmärkningsvärd för en tung bok som handlar om historia, filosofi och politik.
Samtidigt är det begripligt att boken blir en bestseller. Här kommer nu en uppgörelse med värderingar som många trodde skulle förbli dominerande i landet för lång tid framåt; liberalism, tolerans mot minoriteter, generös invandring och antirasism. Här kommer en man och håller i yxan när efterkrigstidens humana idéer ska krossas. Tidsandan är en annan än för tio år sedan. Människor rusar till bokhandelsdiskarna för att köpa en bok som ifrågasätter de demokratiideal som präglat det mesta av västerländskt tänkande sedan Hitlertiden. Många jublar när de läser Zemmours bok. Det verkar som dessa fransmän säger: ”Äntligen har vi fått en företrädare som med intellektuella argument gör upp med idéer som vi inte längre delar.”
Eric Zemmour är ingen doldis som plötsligt dykt upp i den franska offentligheten. Han har varit en välkänd röst i mer än tio år men med alltfler proselyter. I rollen av författare och debattör har han med åren fått större utrymme i de tunga tv-kanalernas program. Han har bland annat i fem års tid haft en dominerande ställning i den stora statliga tv-kanalens sena lördagsunderhållningsprogram On n’est pas couché (Vi har inte lagt oss än). Han har där ställts öga mot öga med kända politiker och författare och attackerat dem utifrån sina konservativa utgångspunkter. Han är starkt polemisk, helt orädd och många gånger oförskämd. Därför blir han också närmast oundgänglig i detta och andra breda underhållningsprogram med politiska inslag.
Zemmour har några centrala tankar som han utvecklar i olika sammanhang. Han hämtar stöd för sina ståndpunkter dels i en konservatism som närmast kan kopplas till gaullismen. Han hyllar den suveräna nationalstaten som också bör vara kulturellt homogen och som bara välkomnar de invandrare som är beredda att låta sig assimileras in i det franska samhället.
Han använder en del av den marxistiska analysen för att attackera kapitalismen som han anser har svikit familjen för marknaden. Kapitalisten välkomnar bara invandrare till landet om de kan bidra till att höja profiten, menar Zemmour.
Eric Zemmour försvarar de traditionella strukturerna i ett samhälle. Staten ska överordnas marknaden. Individens roll ska begränsas. Ett samhälle är dekadent om det låter enskilda individer och intressegrupper bryta ner den ordning som är traditionellt förhärskande. Därför motarbetar han bland andra hbtq-rörelsen. Feminismen är också ett hot mot den naturliga ordning som respekterar patriarkatet. I sina böcker attackerar han feminiseringen av Frankrike. Männens naturliga våldsdrift ska inte förnekas utan tämjas och användas rätt, säger han. Och konstaterar också att det finns tydliga skillnader mellan kön och mellan raser. ”Vi skulle inte tala om mulatter om det inte fanns svarta och vita”, är ett av hans mer kända uttalanden.
Eric Zemmour står där hösten 2014 med en bok som säljer lika bra som presidentsambon Valérie Trierweilers och bättre än alla deckare och böcker om mat och resor. Zemmours framgångar är inte bara ett uttryck för fransmännens förkärlek för debatt. Det är säkert en viktig orsak till att han säljer så bra.
Zemmours framgångar är främst en påminnelse om att det politiska livet i Frankrike och i övriga Europa går mot nya polariseringar. En nationalistisk konservatism som utmanar både den marxistiskt färgade traditionella vänstern och den kulturradikala falangen som präglar det franska socialistpartiet och som dominerar i storstäderna. Frågan är hur kraftfullt motstånd som socialister och liberaler orkar uppbringa. I kulturdebatten får Zemmour rejält med motstånd. Men hur agerar partierna? Och vilken roll kommer denna konservativa samhällssyn att spela i kommande val? Det finns anledning att även från svensk horisont hålla ögonen på vad som händer i Frankrike.
