Landskapsarkitekt är ett i Sverige relativt nytt yrke, medan det i USA har funnits i mer än hundra år. Kanske beror skillnaden på, att i ett så ungt samhälle som det amerikanska slog förändringarna igenom snabbare och märktes mycket mer.

Vem håller oss samman efter gammelmedia?

Bernt Jonsson

Landskapsarkitekt är ett i Sverige relativt nytt yrke, medan det i USA har funnits i mer än hundra år. Kanske beror skillnaden på, att i ett så ungt samhälle som det amerikanska slog förändringarna igenom snabbare och märktes mycket mer. Den inbyggda tröghet som gamla strukturer innebär, på gott och ont, saknades.

För att alla nymodigheter inte skulle innebära totalt kaos – estetiskt, fysiskt och ur hållbarhetssynpunkt – växte behovet av landskapsarkitektur fram. Som europeer kan vi ibland ändå uppleva, att den nya professionen nog borde ha fått sätta tydligare avtryck på det amerikanska samhällsbygget. Knske är det den erfarenheten som är orsaken till att den nya svenska regeringen har fått en stadsutvecklingsminister.

Inför de dramatiska förändringar som medielandskapet nu genomgår kan nog många känna ett behov av landskapsarkitekter även på medieområdet. Andra skulle kanske föredra företagsdoktorer – ett yrke på modet för några decennier sen, när industridödens första offer kunde registreras. Nästan dagligen rapporteras, att de gamla medierna – press, radio och tv – tvingas göra sig av med personal. Orsak: Färre prenumeranter och minskande annonsintäkter, när båda försvinner till nätet. Från början handlade nedskärningarna om administrativ och teknisk personal, som kunde undvaras tack vare digitalisering, annan teknisk utveckling och samgående i större koncerner.

Nu går neddragningarna ut över journalisterna. TV4 har trots lönsamhet lagt ner sina lokalredaktioner, Svt har koncentrerat sitt regionala nät till färre lokala stödpunkter, Expressen har lagt ned sina kultur- och ledarredaktioner på dotterföretagen GT och KvällsPosten (för få klick enligt GT:s chefredaktör), samma modell har Sydsvenska Dagbladet tillämpat efter sitt uppköp av Hälsingborgs Dagblad, och också andra stora provinstidningar – även de som hittills har haft mer eller mindre monopolställning – har de senaste åren bantat den redaktionella personalen, delvis för att få råd att utvecklas till mediehus med flera verksamhetsformer som webb-sidor och webb-tv. Frågan är väl om något annat tidningsföretag än Aftonbladet lyckats göra sådana satsningar till en lönsam affär.

Hur mycket företagsledninarna än lovar att – nedskärningarna till trots – bibehålla kvalité, blir resultatet negativt: Färre infallsvinklar, mindre fördjupning och troligen färre prenumeranter. Utom public service, som f ö bör få mer resurser, har medierna levt på att leverera läsare/lyssnare/tittare till annonsörerna.Numera har dessa funnit nya och som de anser bättre kanaler för att nå sina speciella målgrupper (en bank har t o m startat en egen webb-tv-kanal; svårt dock att tro på tittarsuccé i det fallet; verkar vara mer ett prestigeprojekt i linje med de misslyckade nationella flygbolag många u-länder startade efter befrielsen). Det gör att läget ter sig dystert för de traditionella medierna.

I P1:s Godmorgon, världen! hävdade Johan Norberg (12.10), att vi som mediekonsumenter nu lever i den bästa av tider. I stället för de gamla medieinstitutionerna, som drabbats av slukhål, har vi ivriga medietörstande konsumenter nu 10 000 kanaler att välja mellan, och vi erbjuds miljoner podcasts. Alla kan få allt: underhållning, sofistikerade essäer, kommentarer av specialister med egna kanaler osv.

Det är onekligen sant. Huffington Post, Slate, Mondoweiss, Business Insider, Buzzfeed, Al-Monitor, +972, Electronic Intifada osv innebär komplement av varierande värde till de stora drakarna New York Times, Wall Street journal och Washington Post samt Times och the Economist i London för att nu nämna några. Till detta kommer tidskrifter – vetenskapliga och andra – som tidigare inte alls var tillgängliga och som nu – i en del fall via biblioteksprenumerationer – är möjliga att ta del av. För den som har ork, förmåga och vilja öppnar sig det nya medielandskapet med både rikedom och skönhet. Växter på svensk mark är t ex seriösa Dagens Arena och Dagens Seglora och ogräs som Avpixlat. Deras viktigaste förutsättning är de låga distributionskostnaderna.

Det finns emellertid en del nackdelar, som Johan Norberg missar eller väljer att förtiga:

• I hög grad saknar nätmedierna (särskilt de icke-professionella) grindvakter, som kan analysera och pedagogiskt förklara värdet av informationen och resonemanget och som – inte minst viktigt – mediekonsumenterna kunnat utveckla ett förtroende för. Även för den med stor medieaptit och gott om tid är det inte gjort i en handvändning att utveckla förmågan att bedöma en skribents trovärdighet.

• Mediekonkurrensen på nätet riskerar att förstärka en redan tidigare påtaglig risk, nämligen frestelsen att snabbt publicera nyheter ”för säkerhets skull”, dvs för att inte skapa intryck av att man blivit efter i nyhetsjakten. Priset blir lätt bristfällig faktakontroll i kombination med otillräcklig analys och skildring av bakgrund. I stället för insikt och förståelse bäddar resultatet för spekulationer och missförstånd.

• Den som inte har förmågan att värdera, välja och vraka blir lätt offer för de impulser, som vederbörande råkar utsättas för; nätet är ett eldorado för konspirationsteoretiker.

• Nätet fragmentariserar allmänheten och dess kunskap på ett sätt, som minskar den gemensamma referensramen. Därmed försämras förutsättningarna för en gemensam berättelse och en sammanhållning utan vilken ett samhälle riskerar att dras i sär, och där var och en endast odlar sina egna intressen; att enstaka inslag sprids viralt räcker inte för att skapa gemenskap.

Fragmentariseringen började givetvis så snart som etermedierna blev fler än en enda radiokanal, men den nuvarande situationen kräver en extra observans. Hur håller vi samman vårt samhälle, när medieutbudet är så enormt stort och dessutom starkt kommersialiserat, när det fria skolvalet i praktiken bidrar till stärkt social segregering, och där inte ens männen tvingas att under en längre period lämna sin sociala klasstillhörighet för att lösa gemensamma arbetsuppgifter? Kanske borde vi införa en obligatorisk civil samhällstjänst på förslagsvis ett halvår för alla av båda könen?

I Dagens Arena (12.10) berättar Göran Greider, att han ombetts att i Dala-Floda kyrka läsa en passage ur Hjalmar Gullbergs – av Lars-Erik Larsson tonsatta – Förklädd gud:

Ej för de starka i världen men de svaga,
ej för krigare men bönder som plöjt
sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.

Och han kände sig delta i en rit, som förde honom tillbaka sjuttio år i tiden, till 1 april 1940, då radioverket sändes, en vecka innan Nazityskland invaderade Danmark och Norge. Greider tänker sig, ”att verket bär med sig de svenska, kollektiva minnena av krigsåren – då folk satt vid radioapparaterna och hörde en landsfader tala … från den tid då radion var det mest nationella sammanbindande medium som existerade.”

Den tiden kommer aldrig tillbaka, men vad kan binda oss samman i dag? Vem/vilka söker svaret på den frågan? Kultur- och demokratiministern?

1 kommentar på “Vem håller oss samman efter gammelmedia?

  1. Patrik Öbrink skriver:

    Det är normupplösningen som är det stora problemet.