Den pågående katolska familjesynoden innebär många utmaningar. För första gången råder öppen konflikt mellan kardinaler i viktiga frågor om äktenskap och familjebildning. Det vittnar samtidigt om en ökad transparens, men också om de problem som faktiskt finns, skriver Irène Nordgren.

Den diskussion som mest uppmärksammats medialt inför den förberedande biskopssynoden om familjen i Vatikanen 5 – 19 oktober är frågan om äktenskap, skilsmässa och möjlighet för frånskilda och omgifta katoliker att få gå till nattvard. Hittills har detta inte varit möjligt. Den läromässiga katolska huvudregeln är att äktenskapet är oupplösligt och endast kan upphävas av döden. Ett äktenskap kan dock under vissa bestämda betingelser annulleras.

Sexuellt umgänge för katoliker är endast tillåtet mellan man och kvinna som lever i ett sakramentalt äktenskap. Frånskilda katoliker som gifter om sig borgerligt anses ur katolsk synpunkt leva i synd och otukt och kan därför aldrig gå till kommunion tillsammans inom en familj med barn ur olika äktenskap. Nytt är att oenighet i sakfrågor inom hierarkin med Franciskus godkännande för första gången på allvar diskuteras offentligt.  Ett viktigt steg mot transparens och öppenhet inom en kyrka som hittills varit osedvanligt stängd och sluten.

Kardinal Kasper har tidigare i år utkommit med böckerna ”The gospel of the family” och ”Mercy”. I media har kardinal Kasper talat sig varm för en mer barmhärtig syn på katolsk äktenskapssyn och gjort uttalanden som ”katolsk lära är inget slutet system utan en levande tradition i utveckling.” Det råder dock oenighet i kardinalsvärlden. Fem kardinaler, däribland Troskongregationens prefekt kardinal Müller och högste chefen för Vatikanens högsta domstol kardinal Burke har inför familjesynoden som ett svar på Kaspers böcker givit ut en egen bok, ”Remaining in the Truth of Christ: Marriage and communion in the church”. Kardinal Müller har också givit ut en intervjubok om familjen, ”The hope of the family” och dessutom har en ”motbok” utgivits mot kardinal Kasper som givits samma namn som Kaspers bok ”The gospel of the family” med förord av den konservative ärkebiskopen i Sydney kardinal George Pell.

Kardinal Müller har i media gjort gällande att det inte finns något som helst ”spelutrymme inom katolsk lära angående äktenskapets oupplöslighet”. Müller förordar istället att annulleringsreglerna ”förenklas”, alltså bland annat görs ekonomiskt billigare. Påven har också nyligen inrättat en annulleringskommission som ska se över annulleringsreglerna, och har tillkännagivit namnen på 11 vigda ämbetsmän som ska ingå i kommissionen.

Ett arbetsdokument inför familjesynoden, Instrumentum Laboris, har publicerats på Vatikanens hemsida där det framförs önskemål om att det tydligare bör framhävas för föräldrar att det inte föreligger någon risk för att barn från ett annullerat äktenskap ska förklaras illegitima. Ett önskemål som kan illustrera hur desperata kardinalerna Müller och Burke är för att slippa bejaka att inte bara en partner kan dö utan även att ett äktenskap kan dö. För att slippa erkänna detta vill Müller och Burke med flera istället tvinga katoliker som vill gifta om sig och kunna gå till kommunion att först annullera sitt första äktenskap, alltså förneka det.

När kardinal Kasper uttrycker skepsis att kunna annullera äktenskap där det finns barn och istället förordar utökad pastoral praxis och en mer barmhärtig syn på äktenskap och skilsmässa beskyller kardinal Burke kardinal Kasper för att förorda ”pseudopastoral pragmatism”. Såväl Müller, Burke och Kasper hittar lämpliga bibelreferenser för sina olika uppfattningar. Att ortodoxa kyrkor hittat en teologisk modell där synen på det sakramentala äktenskapets oupplöslighet kan förenas med skilsmässa och kyrkligt omgifte är inget som kardinalerna Müller och Burke anser ska kunna komma ifråga inom katolsk äktenskapsteologi.

I familjesynodens arbetsdokument finns även pastorala rekommendationer för hur samkönade relationer ska hanteras. Därvid framkommer att när det gäller pastorala riktlinjer till samkönade relationer ”måste en åtskillnad göras mellan dem som har gjort ett personligt ofta mycket smärtsamt val och lever detta val på ett diskret sätt för att inte bli till skandal för andra och mellan dem vars uppförande aktivt och ofta aggressivt bidrar till uppmärksamhet. ”

I klartext menas att förutsättningen för att samkönade katolska familjer ska kunna accepteras i en församling är att de inte kommer ut ur garderoben, det vill säga inte hörs och inte syns och därigenom nästan inte finns. Katolska kyrkan säger sig vilja värna om familjen och barns bästa, men dit räknas inte samkönade familjer och deras barns bästa. Att observera är att parallellt med biskopssynoden om familjen i Vatikanen inleds en tre dagars världskongress i Portugal 6 oktober för homosexuella katoliker i syfte att bilda en ”internationell organisation som ska samarbeta i viktiga frågor och tala med en röst i HBTQ-frågor.”

Katolska kyrkan talar ofta högt och gärna om ”sensus fidelium”, det vill säga de troendes – det vill säga prästers, biskopars, kardinalers och lekmäns – trosmedvetande. Biskopssynoden är i sig enbart rådgivande. När det kommer till beslut har dock katolska lekmän ingenting att säga till om när det gäller tros- och lärofrågor. I praktiken är det endast vigda ämbetsmän som har beslutsrättighet inom den universella katolska kyrkan i alla frågor som rör tro och moral. Och eftersom endast celibatära män inom katolska kyrkan kan bli vigda ämbetsmän så är det endast celibatära män som har rättighet att fatta beslut i allt som rör katolska läroämbetets syn på sex- och samlevnad.

Den lilla skara lekmän som påven kallat till synoden i rådgivande syfte har fått kritik för att tyvärr dessutom inte vara representativ för de ”vanliga lekmän” som inom kyrkan mycket ofta delar värderingar som framförs av den inomkatolska organisationen Catholics for Choice.

Franciskus har uppmanat deltagarna på biskopssynoden att vara ärliga och öppna utan att snegla på vad omgivnigen kan tänkas tycka och tänka. Återstår att se om Franciskus nöjer sig med att skapa och fortsättningsvis understödja ett varmare, mer tillåtande och öppet samtals-och diskussionsklimat och därefter låta tiden ha sin gång och tillåta att olika tolkningar bryts mot varandra.

Eller kommer Franciskus mer aktivt stödja förespråkare som önskar reformer i mer påtaglig form och då samtidigt dra på sig missnöje och kritik från de krafter som i allt till varje pris önskar bibehålla status quo? Så länge Franciskus nöjer sig med det förstnämnda kommer det att bädda för godtycklighet i pastoral praxis. Vilket stift och vilken församling i den katolska världen en katolik råkar tillhöra och till syvende och sist vilken själasörjare en katolik väljer eller råkar hamna hos kan få livsavgörande betydelse.