Romarbrevets trettonde kapitel hör genom sin verkningshistoria till de mest anstötliga texterna i hela Bibeln, men det som kan tolkas som hycklande fjäsk för överheten hade andra avsikter. En bättre sammanfattning av Paulus om överheten är att den ska hanteras med varsamhet, skriver Niklas Olaison.

”Han är inte farlig, bara man är varlig”

Olaison 150x195Romarbrevets trettonde kapitel hör genom sin verkningshistoria till de mest anstötliga texterna i hela Bibeln, men det som kan tolkas som hycklande fjäsk för överheten hade andra avsikter. En bättre sammanfattning av Paulus om överheten är att den ska hanteras med varsamhet, skriver Niklas Olaison.

Det är inte lätt att älska polisen idag. När romska läger bränns ner med dödsoffer som följd utan att polisen ids ingripa, medan man istället åtalar människor som sjunger psalmer för att hindra nazister att marschera, nazister som både får tillstånd att marschera på dagar som Kristallnatten eller 1 maj och sedan skyddas av samma polis, och när poliser ger uttryck för rasistiska tankar, upprättar olagliga register och rutinmässigt lägger ner utredningar om egna missgrepp, då är det svårt att älska polisen. Men samtidigt finns det ju många enskilda poliser som gör ett fantastiskt arbete i ett underbetalt och farligt jobb, som riskerar sitt liv och hälsa för att garantera andras säkerhet och som förmår ge ett bra bemötande även i svåra lägen. Bilden är inte svartvit.

Bilden var inte svartvit när Paulus skrev till Rom heller. Det fanns förvisso ingen polis där på det sätt vi är vana att ta för givet. Romarriket var väl organiserat men inte alls så som vi gärna föreställer oss det. Gränsen mellan privat och offentligt var inte alls så tydlig och mycket av den ordningsmakt som fanns hade karaktären av privatarméer, vid denna tid företrädesvis i kejsarens tjänst. Naturligtvis inbjöd detta till ofantligt mycket korruption och maktmissbruk men även där fanns det också förstås goda människor och samvetsgranna ämbetsmän.

En del av medlemmarna i de församlingar Paulus skrev till hörde till det som kallades Familia Caesaris. De var kejsarens personliga slavar och förlängda arm, underkastade honom men med avsevärd makt. Det var naturligtvis en grannlaga uppgift att förhålla sig till dessa, och Paulus visste mycket väl att de fanns bland brevets adressater.

Romarbrevets trettonde kapitel är genom sin verkningshistoria en av de mest anstötliga texterna i hela Bibeln, och har förmodligen gjort mer skada än berättelserna om brutala folkmord i Josua och på andra ställen genom att det använts för att rättfärdiga de mest vedervärdiga regimer, från Luthers uppmaning till massaker på de fattiga bönderna till nittonhundratalets blodtörstiga diktaturer. Men man glömmer oftast att Paulus uppmaning att lyda överheten följer direkt efter en uppmaning till att älska sina fiender (12:20), och att han just har uppmanat sina läsare att inte anpassa sig efter denna världen (Rom 12:2).

Jag tror inte att detta är hyckleri från Paulus sida, och inte heller att han motsäger sig själv. Även om Paulus var tämligen ointresserad av politik och uppmuntrade till en kvietistisk linje så var han långt ifrån naiv. Men han trodde förstås att han hörde till den sista generationen innan gudsriket skulle bryta in, och att romarnas välde var givet dem av Gud (13:1b), precis som Jeremia en gång sa om Babylon (t.ex. Jer 29:7). Paulus har alltså fräckheten att implicit ställa Caesar under Gud, vilket talade sitt tydliga språk för hans åhörare.

Återigen, det handlar inte om att Paulus hade någon naiv syn på hur romarna betedde sig. Flera av hans åhörare hade fått känna på deras brutalitet när judarna fördrevs från Rom år 49, bara några år innan brevet skrevs, och förmodligen även i många andra sammanhang, och han hade personligen fått känna på den in på bara skinnet (2 Kor 11:25). Ändå uppmanar han de romerska församlingarna att lyda överheten och att ge till Caesar vad Caesar tillkommer, särskilt när det gäller skatter. (Rom 13:7)

Det betyder inte att romarnas välde var gott och rättfärdigt i sig, inte mer än babyloniernas välde var det, utan bara att Paulus bedömde att det inte gjorde någon verklig skada (precis som Matteus uppmanar oss att inte frukta dem som bara kan döda kroppen (Matt 10:28)), särskilt som hans fokus låg på hans missionsprojekt till Spanien, som naturligtvis var avhängigt goda relationer med den romerska övermakten. Så långt var Paulus beredd att gå för ett högre ändamål.

Det är när Caesar flera århundraden senare blir kristen och gör anspråk på att uttolka Guds vilja som denna text imploderar och blir till den katastrof den varit i många sammanhang, när den har gett överheten en ursäkt för att utvärdera sig själv (och naturligtvis funnit sig själv vara förträfflig samtidigt som blod flutit i strömmar), vare sig det gällt det kungliga enväldet eller fascistiska juntor av olika slag.

Men bara några år efter att brevet sänts skulle Paulus dock få anledning att ångra dessa fraser. För det är en himlaskriande historisk ironi att samme Nero, vars regering då Paulus skrev tedde sig så fridsam och lovande, mindre än ett årtionde senare enligt Tacitus lät sy in kristna i djurhudar och slitas i stycken av hundar eller använde dem som levande facklor vid sina gästabud.

Så jag tror att en bättre sammanfattning av Paulus syn på överheten än den lutherska ortodoxin åstadkommit skulle kunna uttryckas såhär:

”Han är inte farlig, bara man är varlig. Men man kan dock, men man kan dock, aldrig honom tro.”

Niklas Olaison

Kommentarsfältet är stängt.