Begreppet Jihad är centralt i muslimskt tänkande och moralfilosofi och har varit det alltsedan islams tillblivelse under 600-talet. Ordet låter sig bäst översättas med “helig ansträngning”. Man har skilt mellan två slag eller två nivåer av jihad, det lilla och det stora. Lilla jihad betyder förpliktelsen att försvara kvinnor, barn och sig själv vid ett angrepp från fiender under förutsättningen att man visar måtta i sitt försvar.

Stora jihad går djupare och kräver en större ansträngning. Den innebär att människan skall uppbjuda all sin kraft åt att varje dag söka övervinna sina egna själviska och destruktiva impulser.

När mahatma Gandhi utvecklade sin icke-våldsstrategi i kampen för Indiens frigörelse hörde det stora jihad till hans inspirationskällor. Han var helt övertygad om att icke-våldets väg kräver mer ansträngning, inre disciplin och mod än det som krävs av den som går våldets väg. Denna inre kamp med sig själv är just en helig ansträngning, medan den väpnade kampen bara föder mer våld och är en draksådd. Gandhi valde det stora jihad och inkluderade det i sin fredsstrategi.

Att mahatman i så hög grad blev en etisk kompass för den indiska befrielserörelsen, ”Indiska nationalkongressen”, är en av världshistoriens goda berättelser. Naturligtvis fick han utstå mycket spott och spe även bland sina landsmän som krävde hårdare tag mot britterna. Särskilt svårt att upprätthålla ickevåldsmetoden blev det efter den vanvettiga massakern i Amritsar 1919 då kanske inemot tusen obeväpnade indier, instängda på en muromgärdad helig tempelplats mejades ned med kulsprutor av brittisk militär. Och visst kastades han av britterna i fängelse gång på gång. Självaste Winston Churchill beskrev honom på 1920-talet som ”civilisationens fiende nummer ett”. Gandhi hotade ju det Brittiska imperiet med sina fastor och civila olydnadsaktioner. I själva verket har arvet från mahatman utgjort en av förutsättningarna för att Indien under snart 70 år kunnat förbli en sekulär demokrati med plats för många olika religiösa kulter. Dock refererar nutidens indier ogärna till det faktum att Gandhi fått inspiration från den muslimska begreppsvärlden.

När ordet jihad och jihadister nu dagligen möter oss i media har ordet en helt annan innebörd. ”Islamiska staten” anser sig utkämpa jihad. Man använder ordet för sina gränslösa massakrer och totala krig mot alla som är av skiljaktig mening. Det tycks som om jihad kan fungera som ett slags fixeringsbild; ett mönster som kan uppfattas som två helt olika bilder, dock omöjligen båda samtidigt. Det är uppenbart att Gandhis konception ligger nära alla seriösa muslimska rättsskolor och traditioner. Det handlar här genomgående om människans inre kamp mot sina egna sämre sidor. IS -krigarna besväras dock inte av att de saknar stöd i traditionella tolkningar. De är ointresserade av eller fientliga mot allt som ligger mellan Muhammeds tid och nutiden – således historien. De förstör avsiktligt både det muslimska kulturarvet och andra gamla kulturarv inom sitt just nu växande territorium. Den heliga ansträngningen handlar för dem om att omedelbart tvinga folk tillbaka till 600-talets Arabien – så som de vill föreställa sig den ordning som Muhammed då skapade på den arabiska halvön. Detta mål helgar alla medel. Liknande extremt reaktionära sekter har framträtt tidigare i världshistorien med olika ideologiska förtecken men sällan varit så militärt och finansiellt välutrustade som den nutida ”Islamiska staten”.

Krigen i Mellersta Östern beskrivs i Väst som ”religionskrig” eller ”sekteristiska” krig. Att begrepp som hämtas ur religionen används i den krigiska retoriken är uppenbart men det görs huvudsakligen av ”jihadisterna” själva – IS-anhängarna och andra grupper med wahabitiskt ursprung och historisk bas i Saudiarabien. Det finns dock anledning att här ställa en fråga: Rymmer heliga skrifter föreställningar som lätt kan brukas för politiska och militära syften och att religion därigenom blir farlig på det sätt som exemplet jihad visar?

Man skulle kunna peka på en potentiellt riskabel föreställning i flera religioners urkunder som innebär att det pågår en ständig kosmisk kamp mellan det absolut goda och det absolut onda. Det är Gud mot Satan i olika versioner. Ibland förbinds den med apokalyptiska visioner om en slutstrid då det verkligen gäller att befinna sig på rätt sida. Även i Bibeln möter sådana texter, framför allt i Johannes uppenbarelsebok. Starka bilder kan attrahera människor som tjusas av monumental dramatik och som vill ingå i en stor berättelse där de förstår sig själva som soldater i Guds egen armé. Många unga män i Europa som beger sig till Syrien och Irak kan drivas av sådana motiv. De vill kämpa för en likriktad islamisk stat, renad från alla “otrogna” och så tjäna den ende Gudens stora sak. De blir livsfarliga för alla, inklusive sig själva.

Kanske behöver vi alla i vissa situationer de starka bilderna. Att beskriva IS´ krig som den monstruösa ondskan, “djävulen själv”, må vara tillåtet. Men om vi talar och tänker i sådana termer måste vi samtidigt erinra oss en annan sanning. De militärt starka aktörerna inom den västerländska civilisation vi tillhör och tryggar oss till, har under lång tid utsått mycket draksådd i de områden som nu härjas av den totala terrorn. Att här förneka historiska samband vore djupt oärligt.

Kanske skulle vi i våra västerländska samhällen rentav ha skäl att positivt begrunda det etiska innehållet i “Stora jihad” och likt mahatma Gandhi inkludera det i vårt sätt att tänka kring det svåra men nödvändiga arbetet att bygga fred.