Att göra något börjar med att ta reda på information, sedan närma sig likasinnade, hitta etablerade nätverk och engagera sig i gemenskap efter förmåga. Att engagera sig är solidaritet, det är att bryta ner gränserna mellan vi här och de där, det är motsatsen till ett individuellt ekonomiskt bidrag baserat på dåligt samvete, för man kan bara verkligen göra något om man gör det i gemenskap med andra, skriver Helena Hägglund.
Vi måste göra något. Efter söndagens valresultat hörs det överallt. Igen.
Under sommaren var luften fylld av de orden, vi måste göra något. Känslan av frustration, viljan till kamp, tätt följd av uppgivenheten av att inte veta hur eller vad som kan göras.
Under Gazakriget tog tusentals till gatorna i Stockholm för att visa solidaritet med det palestinska folket, samma sak i resten av Europa. Mångas pannor låg i veck på grund av otillräckligheten i att demonstrera när andra slaktas, timme efter timme. Två svenska män från palestinasolidaritetsorganisationen ISM befann sig i Gaza under kriget och det skrevs många artiklar om den danske läkaren som arbetade tillsammans med palestinska läkare på Gazas sjukhus.
På andra sidan ställde amerikanska och europeiska frivilliga upp i Israels armé.
Svenskar har deltagit i Peshmergatruppernas motstånd mot ISIS i norra Irak. Svenskar verkar ha deltagit i striderna i Syrien, tillsammans med ISIS.
Vilken kampen än är har de alla känt, vi måste göra något. De har känt kampvilja, solidaritet och gemenskap, de har förstått att kampen som förs där borta också är vår kamp här hemma, att det inte finns några gränser.
SOS-barnbyar har samtidigt haft en reklamkampanj på stora affischer runt om i landet. Kampanjen säger; Visst blir man förbannad och sedan beskrivs en banal vardagssituation för gemene svensk som kontrasteras emot en verkligt problematisk situation, som att barn lever ensamma på gatan i vissa av världens länder. Kampanjen manar, som hjälporganisationer brukar, till det dåliga samvetet. Men vilken lösning har SOS Barnbyar på problemet? Jo, att skänka pengar till organisationen. Givetvis.
Antagandet att många är förbannade stämmer, men för den som är förbannad är ett postgironummer ganska otillfredsställande. För organisering är ju faktiskt möjlig och inte ens speciellt svårt att göra, mot en viss politik lokalt såväl som för internationella frågor. Det finns gott om internationella nätverk och möjligheter till erfarenhetsutbyte.
Att göra något börjar med att ta reda på information, sedan närma sig likasinnade, hitta etablerade nätverk och engagera sig i gemenskap efter förmåga. Att engagera sig är solidaritet, det är att bryta ner gränserna mellan vi här och de där, det är motsatsen till ett individuellt ekonomiskt bidrag baserat på dåligt samvete, för man kan bara verkligen göra något om man gör det i gemenskap med andra.
Visserligen är det många som faktiskt gör något på förkastliga grunder, på grunder som inte manar till internationell rättvisa. Men det är inte engagemanget som är problemet, det är problemformuleringen.
Den franske motståndsmannen och koncentrationslägeröverlevaren Stéphane Hessel, som översåg FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, uppmanar i boken Säg Ifrån! från 2011 att ”var och en av er ska finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs (…) blir vi engagerade, stridbara och starka. Vi deltar i en historisk rörelse, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare.”
Helena Hägglund
