Natten efter valet förebådar drömmarna om olycka. ”Oron tycks nu även krypa in på mitt ljusa skinn”, skriver Tomas Lindbom. Det är viktigt att många nu i sina vardagsliv formulerar demokratiska politiska alternativ till missnöje och isolering.

Jag har fått tag på en barncykel. Jag lyckas sätta mig på den och börjar cykla. Det går ganska bra fast lite vingligt är det. Men nu börjar jag rulla utför en backe. Backen blir alltmer brant. Visserligen är vägen bred men kurvig. Jag får allt svårare att kontrollera farten. Det går allt fortare utför och panikkänslan växer. Nu smalnar också vägen av.

Jag ser en blond kvinna stå och blockera min framfart ett stycke nedanför mig i backen. Jag får absolut inte krocka med henne. Hur ska jag göra? Jag vågar inte köra om henne till vänster för då kommer jag att kastas handlöst utför ett stup. Jag kan inte heller köra om till höger för där är ett hårt vajerräcke som skulle döda mig om jag körde rakt in i det.

Jag vaknar alldeles skräckslagen. Det var en dröm. Jag drömde den i söndags natt efter en lång valvaka på tv. Uppenbarligen är jag rädd. Jag trodde inte det om mig själv. Jag lever ett så lugnt och ordnat liv i ett bostadskvarter, omgiven av människor som mest verkar rösta på Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Ändå… oron tycks nu även krypa in på mitt ljusa skinn.

Politiker och opinionsbildare försäkrar redan på valkvällen att vi nu är 87 procent som står upp mot främlingsfientligheten. Det borde vara betryggande ord. Nästan nio av tio svenskar står nu på barrikaderna i kampen mot intoleransen. Jag är trots allt inte övertygad. Mardrömmen går inte att misstolka.

Sverigedemokraterna är inte bara ett parti för de främlingsfientliga. Detta parti samlar människor som känner en större och bredare frustration än så. Främlingsfientliga finns i flera partier. I Frankrike är minst två av tre invandrarkritiska. De anser att regeringen för en alltför generös politik mot invandrare och de anser att de inte längre känner igen sig i sitt land. Så ser det inte ut i Sverige men tendensen finns där. Vi är en del av Europa. Sverigedemokraterna kan växa ytterligare genom att attrahera främlingsfientliga som än så länge föredrar att rösta med något av de etablerade partierna.

Sverigedemokraterna är ett parti för missnöje, för frustration, för utanförskap. När utanförskapet kopplas till främlingsfientlighet uppstår högerextrema rörelser. De frustrerade, missnöjda, de exkluderade går inte längre till Vänsterpartiet. De går till Sverigedemokraterna.

Sverige är ett land i balans jämfört med andra europeiska länder. I Frankrike är folk missnöjda. Där är klyftan mycket större mellan ledare och folket. Där är arbetslösheten högre, de sociala villkoren för svaga grupper sämre. Frankrike är inget dåligt land att leva i men ett land med större klyftor mellan människor.

Låt oss fundera på hur vi som oroas över Sverigedemokraternas framgång kan bidra till ett samhälle där missnöjet hålls inom rimliga gränser och inte kopplas till främlingsfientlighet. Under 1900-talet formades en social demokrati av missnöje. Vi fick starka socialistpartier. Vi måste förhindra att främlingsfientlighet och högerextremistiska partier blir nya drivkrafter för att lufta missnöjet under 2000-talet.

Jag tror inte att 87 procent av svenska folket bygger barrikader mot Sverigedemokraterna. Jag hoppas däremot att tillräckligt många tar hotet på allvar och sina vardagsliv formulerar demokratiska politiska alternativ. Det är dags att inse att politisk reflektion och politisk handling behövs på allvar också i vår del av världen. Vi är inte självklart förskonade från de extrema rörelserna och vi måste bidra till att de hålls på armlängds avstånd. Valresultatet 2014 är bekymmersamt men också en väckarklocka för alla oss som tror på en toleransens demokrati.

Min lilla barncykel i drömmen räcker inte längre. Det är ett för litet och bräckligt fordon i den värld vi lever. Vi behöver rusta oss med tankar, ord och gärningar av en bättre kaliber. På nytt formulera principerna om harmoni och tolerans i hela samhället och göra det i den värld vi nu lever. Det går faktiskt inte att vänta.