Under sommaren har jag haft anledning att läsa om S.A: Andrées Nordpolsexpedition, bland annat Bea Uusmas Augustprisvinnande Expeditionen. Min kärlekshistoria (2013). Andrée var en svensk ingenjör som 1897 ledde en tremannaexpedition mot Nordpolen i luftballong. Syftet var pröva ett nytt sätt att nå Nordpolen när flera andra misslyckats. De skulle glida över Nordpolen, slänga ner en boj för att visa att de – och därmed Sverige – var först där och sedan flyga vidare mot bebodda områden, landa, och mottagas som hjältar.
Ballongen kraschlandade i stället på isen. Efter några månaders vandring över is kom expeditionsmedlemmarna till Vitön där de dog, oklart hur och varför. Kanske blev någon av dem dödad av en isbjörn, kanske dog de av trikinfyllt isbjörnskött. Trettiotre år senare hittades männens läger och kvarlevor. De fördes till Sverige, mottogs som stupade hjältar och fick en högtidlig begravningsgudstjänst ledd av ärkebiskopen.
Berättelsen har berättats på många sätt, bland annat som en berättelse om manligt hjältemod och del av en nationalistisk berättelse om Sverige men också som en berättelse om något stolligt som inte gick att stoppa när media och massor av människor blivit entusiastiska. Andrées luftfärd ingår i den svenska kulturens ständigt omtolkade berättelser och bilder. I Uusmas bok samt i recensioner och reaktioner på den handlar berättelsen om allmänmänskliga livsvillkor. Om att drömmar kraschar och att vi vandrar en fåfäng vandring mot det oundvikliga slutet.
I somras började jag se något annat i den: den situation vi befinner oss i på grund av mänskligt handlande. Andrée var, förstod jag av forskning jag läste, en ingenjör som trodde på vetenskap och framsteg. Hans ballongexpedition skulle pröva ny teknik, med de risker det innebar. Han trodde sig ha löst de tekniska problem som var förknippade med ballongflygningen. Andrée-expeditionen kan alltså tolkas som resultatet av en (över)tro på teknikernas och vetenskapsmännens förmåga att lösa alla problem, av framstegstro och modernitet. Då blir denna ingenjörsledda ballongfärd en bild av mänskligheten på väg mot klimatkatastrof. Men denna gång tar vi polarisarna och isbjörnarna med oss i undergången.
När jag visar bilden för er ser jag dess förenkling. Ska vi avvärja klimathotet behöver vi mer och bättre teknik. Andrée var också en liberal som visade hur viss teknik förbättrade kvinnors liv. Han ville att kvinnor och män skulle få kunskap om preventivmedel och – om jag minns rätt – att arbetslösa skulle få samhällsnyttiga arbeten, nämligen att bygga subways i Stockholm. Dessa teknikens och framstegets andra sidor måste vi också påminna oss om när vi försöker undvika katastrofen. För vi vet ju att ballongen lyft med oss alla ombord. Vi som nu ska rösta måste hitta politiker som ser det och kan föra en politik för att stoppa resan mot undergången genom strategier som också ger jobb och bättre liv. Var finns ni?
