Det finns en scen i bioaktuella ”Sånger från Manhattan” (skriven och regisserad av John Carney ) som jag finner genial i all sin skenbara enkelhet. Den nerdekade musikproducenten Dan kommer in på en pub där truliga sing-and-song-writern Gretta motvilligt framför en egen låt. Hennes sång bryter igenom Dans alkoholdimma och ger honom en vision. Framför sig ser han Gretta sjunga, fast med en orkester bakom sig. Instrumenten runt om henne får eget liv på scenen. De börjar ackompanjera henne, ett efter ett. Trummorna, gitarren, basen… Sången växer och blir till en riktig produktion där varje liten del tillför något nytt och gör den fulländad. Vi som biopublik får följa Dans inre bilder, vi är inne i hans hjärna. Samtidigt är vi med på puben där Gretta spelar för en publik som hör något helt annat; en tunn och rätt ointressant röst från en surmulen och ointresserad tjej. Ett tredje perspektiv är Grettas eget, som slutar spelar när hon känner att publiken inte är uppmärksam. Det är skickligt gjort, att lotsa oss i biografstolarna genom så många plan. Vi ser och hör det Mark, Gretta och Grettas publik ser och hör, samtidigt men från helt olika perspektiv. Vi ser och hör även vår egen version. Några av oss kanske tycker att scenen är idiotisk (instrument som spelar sig själva i en film som gör anspråk på att vara realistisk kan såklart uppfattas som idiotisk), andra att den är lättköpt och banal eller så smälter man totalt inför den, som jag gjorde…
I söndagens Dagens Nyheter finns en intervju med en professor i ekonomi, Andrew McAfee, som handlar om att vi är mitt uppe i en industriell revolution. Ny och billigare teknik gör att allt fler arbeten kan utföras av robotar och datorer. Tekniken kan ta över merparten av arbetsuppgifterna, inte bara inom industrin utan även i områden som utbildning, kommunikation, underhållning och sjukvård. Den stora utmaningen blir vad vi ska göra med alla människor som inte hänger med. Som blir av med sina jobb och som inte har förmågan att med hjälp av den nya tekniken och i en globaliserad värld, själv skapa sig ett nytt.
Intervjun med McAfee avslutas med en känga till skolan. Han menar att skolans uppgift bör vara att lära barnen det datorer inte kan. Och vad är då det?
Jo, kreativitet och empati. Datorer är inte kreativa. De har ingen smak, ingen känsla för kvalitet, ingen inlevelseförmåga och inga känslor. Det rimmar illa med Jan Björklunds vision om skolan som premierar betygssättning, disciplin, kunskap, prestation, produktivitet. En ”Är-du-lönsam-lille-vän-skola.
Det är just det där med konst och kultur som datorerna inte kan. Att genom ett konstnärligt uttryck lyfta en människa så att hon hamnar utanför sig själv, tränger in i en annan värld, uppfylls av något som inte går att ta på, för henne genom olika rymder, luktar, smakar och känner på den andre även om denne inte är fysiskt närvarande. Ibland ger det en upplevelse för stunden, ibland för livet. Det är så svårt att förstå varför konsten inte får vara mer närvarande i skolan. Varför det egna skapandet är så marginaliserat, de estetiska ämnena i stort sett bortrationaliserade.
Kanske kan man programmera en dator att skriva filmmanus. Men inte en scen med så många bottnar som den från ”Sånger från Manhattan”. Samtidigt som scenen är en del i ett narrativ så att vi ska förstå det avgörande ögonblicket för karaktärerna Dan och Gretta är den också en konkret bild av konstens väsen. Dan har kunskap och kompetens nog om olika instrument för att kunna mana fram en vision av Grettas sång, hur den skulle kunna låta. Den finns bara i hans fantasi. Fast den existerar ju också i den verkliga världen, för vi hör den ju. Dan som tidigare framställt som en loser känns plötsligt sympatisk. Han kan något, han förstår musik, han känner igen diamanten trots att den är oslipad.
Hela filmen handlar om bevara sin kreativitet i den genomkommersialiserade musikbranschen. Gretta vill inte sälja ut sig själv och sin konst. Filmen må vara romantiserat, lite småputtrigt och lätt moralistiskt. Men den handlar om det som datorer inte kan göra. Om det som skolan borde göra. Om att skapa för skapandets egen skull och om att kreativitet och prestation är en dålig kombination. Kul ändå att det är just användningen av ny, global datateknik i det nya ekonomiska landskap som McAfee pratar om som i slutet löser Grettas dilemma. Att få en publik utan att behöva göra avkall på sin konstnärliga integritet.
