Vad är det egentligen som sker där under tidens yta? Varifrån kommer dessa överallt närvarande digitalkameror? Har det blivit ett tvång att betrakta sig själv?

Självupptagen och innesluten i sig själv speglar Narkissos sig i det blanka vattnet. Den italienske barockkonstnären Caravaggio har återgett detta i en målning som finns att beskåda i Palazzo Barberini i Rom. Den grekiska mytologins Narkissos har förälskat sig i sin egen spegelbild, ett öde som kostar honom livet. Eller förvandlar honom till en blomma, hur man nu vill uttrycka det.

På omslaget till recensionstidskriften Respons senaste nummer, 3/14, är Caravaggios Narkissos omslagsbild – men med den skillnaden att det blanka vattnet är utbytt mot en surfplatta. Och tidskriftens tema är helt följdriktigt ”Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?”

För att visa att så nog är fallet recenserar tidskriftens chefredaktör Kay Glans två böcker utgivna på Daidalos ”Spridbar media – Att skapa värde och mening i en nätverkad kultur” av Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green och ”Acceleration, modernitet och identitet – Tre essäer” av Hartmut Rosa.

Allt fast förflyktigas och individen tvingas göra sig själv till alltings mitt och mått. Men bristen på sammanhang bidrar samtidigt till att det blir allt svårare att framhäva vem man är. Glans inleder sin recension med att anspela på Kommunistiska manifestets inledning och skriver ”Ett spöke går igenom Europa (och stora delar av övriga världen) – amatörismens spöke. Det vill förflyktiga alla fasta gränser mellan författare och publik, mellan medier och konsumenter, mellan expert och dilettant. Förutsättningen för detta spöke är de möjligheter till interaktivitet som det som kallas Web 2.0 erbjuder.”

Kulten kring amatören

Kulten kring amatören, den användare som med sina aktiviteter kan styra och leda, utarmar traditionella kvalitetsbegrepp. Och ökar svåröverskådligheten. Ett färskt exempel på denna kult kring amatören är, skriver Glans, den nyöversatta boken ”Spridbar media ” där författarnas avsikt är att hjälpa människor att förstå den kultur som främjar större deltagande på gräsrotsnivå. Publiken är inte konsumenter av färdig information utan ”en aktör som formar, delar och bearbetar kulturinnehåll. Det som inte är citerbart, det vill säga lämpar sig för att omformas av användarna, har enligt författarna ingen framtid.”

Den deltagarkultur författarna lyfter fram är främst på såpoperanivå och de framhåller programmens form mer än dess innehåll samt hyllar det som en demokratifråga. Glans reagerar på detta och menar att det är ett problem att lägga ned mer tid på oväsentligheter än att informera och engagera sig i väsentliga frågor. Detta bara vidgar klyftan mellan en elit och det stora flertalet. Behovet att omedelbart sätta sin egen prägel på det man möter ”är uttryck för en självrefererande tendens som vi med viss rätt associerar med narcissism, att vilja spegla sig själv i allt. Låt oss kalla den selfieskhet.” Glans skriver också att amatörismen är besläktad med narcissismen eftersom den underblåser en grandios självuppfattning. Och den kollapsar förr eller senare av den enkla anledningen att det inte finns tillräckligt med uppmärksamhet i världen att bekräfta allt och alla.

En gigantisk bubbla i uppmärksamhetsekonomin har, enligt Glans, uppstått. Han menar dock att bokens författare för lite problematiserar den ekonomiska ojämlikhet som amatörismen bidar till. Det är de som står bakom och kan utnyttja den information som lagras i digitala nätverk som är vinnare. Användarna av Facebook eller Youtube får förvisso uppmärksamhet men inte betalt. En ojämlikhet som folk verkar acceptera, kanske utifrån det faktum att man upplever sig ha makt och inflytande. En upplevelse av omnipotens, att vara odödlig och stå utanför tiden.

Förlora förmågan att glömma

Men, fortsätter Glans, vår tid är inte obegränsad och vi behöver vägledning för att kunna veta vad som är väsentligt och oväsentligt. ”Som kultur håller vi på att förlora förmågan till aktiv glömska, att låta det som är mindre värdefullt falla bort.” Detta är vad de traditionella institutionerna tidigare gjorde, samhället fungerade som en dialogpartner. Men i dag går samhällsförändringarna så snabbt att upplevelsen av samtiden krymper och omvandlingarna sker ofta över bara en generation. Senmodernitetens historier utspelar sig kring och bredvid varandra, politiker handlar reaktivt inför förändringar och trots alla valmöjligheter upplever vi att tiden står stilla.

Om detta skriver den tyske sociologen Hartmut Rosas i essäboken ”Acceleration, modernitet och identitet”. Vi blir rika på upplevelser men fattiga på erfarenheter, de senare fodrar ju en varaktig berättelse. Den acceleration som i dag råder – det gäller teknik, sociala förändringar och livstempot – påverkar identitetsbildningen. Kortvarigheten i relationer och till ting gör att vi inte kan spegla oss i dem. Den snabba växlingen gör innehållen ointressanta och utbytbara. Samhället förhåller sig neutralt till livsstilar, det finns inget att ta spjärn emot, inga svar.

Det är i detta flyktiga sammanhang som vi gör oss själva till alltings mitt. Samtidigt som vi får svårt att forma oss själva. Självet expanderar, enligt Rosa, inom sitt objektområde men krymper inom sitt subjektområde. Detta skulle kunna förklara paradoxen, skriver Glans, att ju större valmöjligheter vi har desto likgiltigare blir vi. ”Ju större möjligheten till självgestaltning blir desto mindre existentiellt berört blir subjektet eftersom valfriheten har blivit total.”

Den grekiska mytologin tycks gå igen i vår egen tid.