Valrörelsen är i hög grad ett spel mellan politiker och media, och båda har ansvar när den gemensamma liturgin för det politiska dramat skall läggas ut, skriver Anders Jonåker apropå SVT:s utfrågning av Gustav Fridolin.
Aggressivt, ja så lät några samstämmiga kommentarer om SVT:s utfrågning av Gustav Fridolin i söndags. Visst var programledarna på hugget, det skall erkännas. Kanske kan man även kalla det som hände för aggressivt. Men ställde detta verkligen till det för den gästande politikern? Tvingades han att tänka efter åt vilket håll hans parti är på väg? Uppmanades han att redogöra för sitt partis grundvärderingar? Fick vi tittare se svettpärlorna i pannan som kan komma att bildas då en politiker tvingas skärpa sig till det yttersta för att förklara sitt partis prioriteringar? Här är jag tvivlande.
Jag är ingen flitig lyssnare av partiledarutfrågningar, det skall erkännas. Nu var jag ändå lite nyfiken och trotsade tvekan att offra en timme framför TV:n. Eller dumburken som vi sa där jag växte upp. Jag ville veta hur Miljöpartiet skiljer ut sig från de andra och framför allt, vilka grunder de har för sin färdriktning. En hel timme skulle ägnas åt deras politik. Här borde det alltså finnas gott om spelutrymme för fördjupad dialog. Jag tycker dock att mycket av tiden gick till annat.
Istället för uppföljande frågor utifrån de svar som Fridolin politikerbrukligt korrekt svarade på, kom samma fråga igen. Och igen. Och igen. Svaren följde pliktskyldigast samma spelregler. Det var inte fel på frågorna. Inte på heller svaren. Men vart ville de egentligen komma där i TV-studion? Hur skulle jag som tittare få veta grunderna till de politiska vägvalen? Jag vet, detta handlar också om skjutjärnsjournalistik. Jag är inte dum. De skall pressa på och viljan till detta är inte felaktig.
Problemet är att upprepningen inte ställer till det för våra politiker. Broileraktigt har många sedan unga år lärt sig de retoriska svaren, och när inte uppföljning kommer som skulle kunna leta rätt på svagheter och styrkor (om nu det senare skulle vara av intresse?) är de till synes utsatta politikerna allt som oftast i trygg hamn. Med banala upprepningar kommer inga svettpärlor utan bara lika upprepande svar.
Som i mångahanda frågor är inget av detta svart och vitt. Tilläggas kan att politikerna själva bäddat för denna procedur. Det är inte ens fel när man träter. Valrörelsen är i hög grad ett spel mellan politiker och media och båda har ansvar när den gemensamma liturgin för det politiska dramat skall läggas ut. Här har dock media sedan länge ett starkt mandat i upplägget. De ställer frågorna. De bjuder in och planerar. Det är inte längre 1970 när de politiska journalisterna fick be om lov om en intervju och vilka frågor som kunde vara okej. Nu skall istället politikerna rätta sig efter den mediala taktpinnen.
För att tala med Luther har media nära på blivit ett tredje ”regemente” och därmed en av samtidens starkaste maktstrukturer. Med detta uppenbara mandat följer givetvis ansvar. Därför finns också olika sorters journalistik och ansvaret för samhällsbevakning är så långt jag som lekman kan bedöma seriöst och välfördelat. För många är journalistiken rent av en livsstil där hela livet finns med som insats. För detta råder stor uppskattning och då och då även beundran.
Trots detta ansvar skaver frågan om politikerutfrågningarna. Tänk om skjutjärnen skulle laddas om med ny ammunition istället för att återanvända de som trubbats av vid första träffen? Samma svar kräver nya frågor. Varför inte nytt krut i loppet och frågor längre in? Eller tror vi att politik bara är ett protokoll som skall bockas av? En automatiserad verkstad där prefabricerade block endast passar på ett sätt?
Jag är rädd att om en banalitet av upprepning fortsätter, vilken ibland tycks sakna förmågan till uppföljning och fördjupning, kommer något annat att riskera avta. Medborgarna dumförklaras och intresset för politiken riskerar att minska. Kanske inte det politiska spelet. Kanske inte Almedalsminglet. Men innehållet, hur skall detta förankras, motiveras och värderas om frågorna dit in aldrig kommer? Om allt fler mötesplatser ser ut att vara uppgjorda på förhand och utmaningarna som skulle driva längre in uteblir, varför skall man då intressera sig för valet före valdagen? När aggression blir till drama istället för verklighet kanske det bara finns två regementen ändå.
