Michael Brown dödades av polis i S:t Louis, men det är han inte ensam om. Varje år skjuts över 300 afroamerikaner ihjäl av amerikansk polis och medborgargarden, i vad som kallas ”vår tids lynchningar”. Det är inte ”integrationsproblem”, skriver Peter Lööv Roos. Det är inte heller ”utanförskap”. Det är rasism.

Jag var i 20-årsåldern och besökte släktingar i en ganska så välbeställd förstad till Chicago. En kväll lånade jag deras stora Oldsmobile för att åka till downtown. Klockan var långt efter midnatt när jag körde tillbaks, bara för att inse att jag inte hittade. Sakta körde jag runt, runt på svagt upplysta gator och letade efter huset – tills en polispatrull artigt erbjöd mig hjälp och jag fick eskort fram till uppfarten, ett välriktat sökarljus gjorde att inte behövde famla i mörkret. Inga frågor ställda.

För mig, då, levde polisen verkligen upp till mottot ”To Serve and to Protect”. Men hade min upplevelse varit densamma om jag inte varit vit? Jag tvivlar på det. I USA rörde jag mig i en privilegiebubbla. Jag förstod det inte då, men inser det nu.

När jag vid ett annat tillfälle i Chicago, också då mitt i natten, råkade köra mot rött klarade jag mig undan med att en polis vevade ner rutan och muttrade ”Är du berusad eller vad? Gör inte om det där.” Anekdotiskt, visst, men anekdoter som, tror jag, säger något.

Var 28:e timme, minst, skjuts en afroamerikan ihjäl av polis, väktare eller medborgargarde; 2012 handlade det om 313 dödade i hela landet, nästan hälften av dem, 136, var obeväpnade, som 17-årige Trayvon Martin. I Chicago innebar det att 21 svarta dödades av de som ska upprätthålla lagen. En (1) var vit: trots att afroamerikaner inte utgör mer än en tredjedel av befolkningen i Chicago var nästan alla, drygt 90 procent, som dödades av lagens kulor svarta. Återigen: nästan hälften var obeväpnade. Någon har kallat det dagens sätt att lyncha.

Norm Stamper var polischef i Seattle under WTO-konferensen 1999, när proteströrelsens demonstrationer slogs ned med bryska metoder. Sedan dess har han gjort en helomvändning och har starkt kritiserat de polisinsatser han själv var ansvarig för.

När Stamper idag ser hur polisen agerar i Ferguson i Missouri under protesterna efter att ännu en obeväpnad svart ungdom, 18-årige Michael Brown, skjutits ihjäl av polis, är han inte nådig i sitt omdöme: polisen beter sig provokativt, ansvaret för våldsamheterna ligger främst hos polisen själv.

I BBC får Stamper frågan: ”Enligt din erfarenhet, är polisen i USA institutionellt rasistisk?” Han tvekar inte med svaret: ”It is”. ”Det är den”.

Men Stamper ser också en mer individuell, personlig rasism, som handlar om att vita poliser är rädda för unga svarta män. Rädsla, det får man inte erkänna att man har, man vet inte hur man ska hantera rädsla – rädsla som bygger på rasistiska föreställningar. Istället skjuter man. Skjuter för att döda.

Rasismen tar sig så många irrationella uttryck inom polisen. I just Ferguson, som har en afroamerikansk befolkning på 67 procent, var 2013 86 procent av alla bilförare som stoppades av polis svarta. 92 procent av alla bilar som genomsöktes kördes också av svarta och 93 procent av alla bilförare som sedan arresterades var svarta.

Samtidigt var sannolikheten att polisen skulle hitta olagliga saker, som droger och vapen utan licens, bara en på fem hos stoppade svarta bilförare, medan den var en på tre hos stoppade vita! Ändå är risken för en vit förare att bli stoppad bara hälften så stor som för en svart. En statistik som med små variationer upprepar sig runt om i landet. Mönstret är tydligt: vill du klara dig undan, vill du ges the benefit of doubt, ska du vara vit. Även om vita är mer kriminella. Rasprofilering är korkat på många sätt.

Det går också en klar svart-vit skiljelinje när det gäller reaktionerna på Michael Browns död: medan 80 procent av USAs svarta menar att händelsen väcker viktiga rasfrågor, håller bara 37 procent av vita med om det. 18 procent av svarta jämfört med 52 procent av vita har mycket eller ganska stort förtroende för hur skjutningen utreds. Och medan 54 procent av svarta följer händelsen noga i media gör bara knappt hälften så stor andel av vita det. Återigen gör privilegiebubblan sig påmind. Undrar hur svaren skulle se ut i Sverige, i ett motsvarande fall?

I USA finns det ändå – 50 år efter Freedom Summer 1964 – ett samtal om ras, ras i meningen sociala konstruktioner, rasism och vita privilegier som i mycket saknas eller åtminstone är väldigt nyvaket i Sverige. Tänk en svensk polischef som likt Seattle PDs förre chef Norm Stamper så tydligt skulle tala om vad det handlar om. Inte ”integrationsproblem” eller ”utanförskap”, utan just rasism. It’s racism, stupid!