Det skrivs för lite om den humoristiske och leende Jesus. Samtidigt är skrattet ibland något som tillhör makten och inte den förtryckta, skriver Helena Ekhem.
Ett gott skratt förlänger livet, det är ju allmänt känt, men det verkar inte gälla det eviga livet; för det berättas ingenstans att Jesus drog på smilbanden. Skrattets teologi var ämne för en av föreläsningarna under det danska prästmötet i Roskilde Stift, där jag representerade Lunds stift dagarna efter pingst.
Innan jag åkte dit hade jag skrattat glatt när sonen berättade en rolig historia ur jubilerande 80-åringen Kalle Ankas egen tidskrift:
Det var musfamiljen som bodde i källaren på ett hus. I samma hus bodde en katt och musbarnen var så rädda för katten. Då stack musmannan ut huvudet ur källargluggen och ropade: Vov-vov! Katten flydde och mamman vände sig till barnen: Se, det lönar sig att lära sig främmande språk. Och under dagarna i Roskilde stift önskade jag att jag hade varit mer slängd i det danska språket.
”Lo Jesus”, hette titeln på Benny Grey Schusters föreläsning. (Lektor på Teologisk Pedagogisk Center). Det visade sig inte vara den frikyrkliga karismatiska lovprisning till Jesus som jag trott, då jag snabbt översatt titeln till ”Lova Jesus”. Föreläsningen ställde frågan: Skrattade Jesus? Det står i evangelierna att han grät, men det står inget om att han skrattade. Var det verkligen så att Jesus var helt humorbefriad?
Humorbefriade var definitivt inte de danska prästerna. Prästmötet innehöll skämtande, spex och sånger med stor självdistans. Biskopen Peter Fischer-Möller höll tal där han föreslog att man skulle hitta ett sätt att marknadsföra pingsten bättre. Få vet egentligen varför vi firar pingst, möjligen för att det inte finns så starka traditioner eller maträtter förknippade med den? På julen har vi ju den givna julskinkan och på påsken lassvis med ägg. Men pingsten har ingen egen maträtt. Förslagen haglade in: Kunde fisk bli pingstens rätt, eller ett vegetariskt alternativ, eller kanske ankbröst?
Till Roskilde stift och dess biskop bar vi med oss en hälsning och gåva från Lunds stift och biskop Antje; en bok om Britt G. Hallqvist (psalmförfattaren och jubilaren som skulle fyllt 100 i år). Vid överlämnandet passade vi på att sjunga lite Britt G-psalmer, och när vi sjöng: Anden vår tröst (Svps 21:3), då var det flera av de danska kollegorna som brast ut i gapskratt och menade att det är därför de inte skulle kunna vara präster i Sverige. Hur kan man tala om den Helige Anden, utan att associera till Kalle Anka, eller Anders And, som han heter på danska? Plötsligt kändes det självklart att anka var den givna maträtten till pingst.
Lika självklart som att om Jesus var människa fullt ut, så måste han ha skrattat. Varför står det då inte något om det?
När evangelierna skrevs, menar Grey Schuster, då var idealet att man skulle vara behärskad som människa, kontrollerad. Skrattet sågs som en kroppsyttring lika obehärskad som att rapa eller fisa. Det var också så att humorn tillhörde makten – i form av ironi, hånskratt. Om Jesus hade dragit på smilbanden, då hade det varit ett uttryck för att han egentligen hade makt, och inte delade den vanmakt det innebär att vara människa. Som om han istället för att dela människornas rädsla, smärta och maktlöshet, från korset vänt sig mot de romerska soldaterna och översteprästerna och sagt: Vov-vov.
Men jag har svårt att tänka mig att Jesus var något annat än en människa med stor självdistans. En favoritscen i en av filmerna om Jesus liv som konfirmanderna brukar få se, är när Jesus och lärjungarna har vattenkrig i en fontän en varm dag. Britt G Hallqvist verkar också ha tolkat Jesus mer åt det hållet: Så tog han då barnen i famnen och log och välsignade dem (Svps 41:5). Det kvillrande barnaskrattet som möts av det varma leendet säger mer om evighet, gemenskap och kärlek än alla språk i världen.
