I mötet med finska romer i Eskilstuna får Julia Ryberg syn på sin okunskap och ser möjligheterna till självutveckling i mötet med andra. Jag har en vän som är pedagog i Eskilstuna på ett arbetsmarknadsprojekt för finska romer.

Självkännedom kräver ständigt ny erfarenhet

Julia Ryberg

I mötet med finska romer i Eskilstuna får Julia Ryberg syn på sin okunskap och ser möjligheterna till självutveckling i mötet med andra.

Jag har en vän som är pedagog i Eskilstuna på ett arbetsmarknadsprojekt för finska romer. Han bad mig komma och berätta om kväkarna. Det var för mig en helt ny och osannolik lyssnarskara. Jag hade inte haft någon som helst direktkontakt med romer. Jag visste inget om dagens upplägg utan överlämnade mig i min väns händer.

Plötsligt var jag i ett rum med vännen och tre romska kvinnor i olika åldrar. Jag började berätta om min kväkartradition och – jag erkänner! – undrade om de skulle förstå eller ens vara intresserade. Det var något av en overklighetskänsla.

Nu uppstod ett samtal som förvånade och berörde mig. Trots stora olikheter i våra livsvägar, traditioner och samfundstillhörigheter, möttes vi när vi delade våra erfarenheter av Gud. Vi talade med varandra om det vi vet att vi vet. Vi var på samma våglängd. I min berättelse använde jag barnafödande som metafor – det var ju något som vi alla hade upplevt. Den yngsta kvinnan, som hade halvlyssnat medan hon pysslade med sin mobil, gick då plötsligt ut ur rummet. Hennes stora svarta kjol svepte förbi mina ben. Hon behövde kanske ringa ett samtal.

Samtalet med de två äldre kvinnorna fortsatte. Vi kom in på frågor om kvinnans plats i församlingen, om renhetslagar, om diskriminering, om ömsesidig misstänksamhet mellan romer och övrigt svenskt samhälle, om utbildning, om integration och om vikten att bevara traditioner. Jag hade fått två nya vänner och det kändes svårt att skiljas. Jag var tagen av samtalets djup.

Min vän och jag reflekterade senare kring det som hade ägt rum. Han berättade att min användning av barnafödandets metafor var något som tangerade övertramp. Det är enligt romsk tradition inte acceptabelt att kvinnor i olika generationer sinsemellan talar om sådant. Det var kanske anledningen för den yngsta kvinnans sorti. Jag frågade min vän varför han inte hade förberett mig bättre för samtalet för att undvika övertramp. Vi samtalade om hur okunskap och naivitet kunde vara en förutsättning för det starka mötet som hade uppstått. Alltså: att inte veta att jag inte vet var i detta fall en styrka. Sådan okunskap kan ju ha motsatt verkan, när omedvetenhet om den egna okunskapen skapar distans och omöjliggör konstruktiva mänskliga möten.

Men nu hade jag åter blivit medveten om min okunskap, den här gången om romer. Hur hanterar jag denna insikt: att veta att jag inte vet? Det kan sporra mig att vilja veta mer – hur många gånger om dagen söker jag inte kunskap via nätet? Ofta är jag frustrerad över min okunskap – jag hinner inte, eller prioriterar inte, att lära mig mer. Det är svårt att hantera det ständiga nyhetsflödet och veta att mycket skulle behöva penetreras för att nå bakom sensationella rubriker och snabba slutsatser. Hur ofta låter jag inte rädsla och lättja hindra mig från kunskap som skulle utmana mig och till och med kräva något av mig?

Självkännedomens oändliga process är att söka klarhet om det jag vet att jag inte vet om mig själv.

Tranströmers ord talar till mig: ‘Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’

Ju längre jag lever inser jag att många stora frågor helt enkelt inte kan besvaras. Jag tänker på poeten Rilkes ord: ‘Var tålmodig med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska frågorna själva. Sök inte svaren, som inte kan ges till dig därför att du inte skulle kunna leva dem. Och poängen är att leva allting. Lev frågorna.’

Mötet med de romska kvinnorna var en övning i att tala om det vi vet att vi vet. Min kväkartradition sätter förstahandserfarenheten i främsta rummet. Ingen kan argumentera mot det som jag erfarit. Det jag vet att jag vet är egentligen det enda jag kan tala om. Kväkarna åberopar ofta rörelsens grundare George Fox ord på 1650-talet: ‘Du säger: Kristus säger si, och apostlarna säger så. Men vad kan du säga? Är du ett Ljusets barn? Har du vandrat i Ljuset? Och det du säger: Är det från Gud i ditt inre?’

När jag uppmanas uttala mig om något har det blivit mitt riktmärke att endast tala ur den egna erfarenheten. Enda risken med detta förhållningssätt är tron att min erfarenhet bör vara någon annans, att min sanning är den enda sanningen. Vi vet alltför väl vart det leder.

Kommentarsfältet är stängt.