Jo, jag vet. Jag är ingen värdefull medlem av Svenska kyrkan. Jag tackar inte ja till en inbjudan att delta i en nätchatt om det nya handboksförslaget. Än värre: jag tycker ofta att högmässorna är tråkiga och inte angår mig. Jag inser inte helt och fullt att det är ytterst väsentligt att alla delar i den traditionella mässan måste vara med även i en högmässa i det tjugoförsta seklet.
Förmodligen är jag inte ensam om dessa frustrerade tankar bland dem som trots allt av någon obegriplig anledning nöter kyrkbänkarna med större eller mindre regelbundenhet . Jag går dessutom på högmässan söndagar klockan 11 och inte på någon undanskymd veckomässa som klaras av på 25 minuter i samband med lunchen.
Det har blivit så mycket bättre under mina år som vuxen kyrkobesökare. Formen har utvecklats. Gudstjänstvärdar som säger välkommen. Präster som övergivit predikstolen och som står mitt i församlingen med en mygga klistrad på kinden som den värsta popsångare. De hejar också glatt när jag lämnar kyrkan efter högmässans slut. Kaffe och lunch. Gladare psalmer. Nya bibelöversättningar. Ja, det finns till och med gudstjänstgrupper med lekmän som får påverka utformningen av högmässan.
Så, vad bråkar jag om? Det handlar inte om bristande vilja hos dagens chefer och medarbetare i församlingarna. Tvärtom. Lyhördheten finns där. Jag blir ofta stimulerad av möten med kyrkans anställda som är fulla av klokskap, originella tankar och ett öppet sinne. Också kompetensen finns där på många håll.
Det handlar, som så ofta i organisationer, om stelnade strukturer. Det är inte den kristna teologin i sig som stänger dörrarna för den verkliga förändringen av högmässan. Det är framförallt formen som upphöjts till gudomliga påbud. De som kan koderna för en högmässa vill inte förändra den i grunden. De vill helt enkelt inte förändra en ordning som de förstår och som motsvarar deras förväntningar.
Många av oss andra tänker annorlunda om högmässan: Tre texter som läses från en pulpet. Långtråkigt för den som inte kan sin Bibel och förstår varför de ska läsas. Trosbekännelsen som är självklar för den trogne kyrkobesökaren men som för oss andra väcker likgiltighet eller ibland opposition utifrån våra egna föreställningar om tillvaron. Språket i nattvardsbönen som är långt och obegripligt för den som inte kan tolka den.
Många av mässans partier blir än mer obegripliga för varje år som går. Allt färre kan sin bibel. Allt färre förmår översätta texterna från Palestina för 2 000 år sedan till dagens verklighet. Predikan är en viktig och ofta bra vägvisare. Präster har blivit duktiga på att översätta Bibelns ord till dagens verklighet. Men ack, ack, ack, så många minuter av obegripligheter före och efter den.
Jag tror att traditionen behövs. Jag tror att Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan behöver sin högmässa. Om ortodoxin kommer tillbaka finns den långa mässan där i all sin prakt, färdig att möta nya entusiastiska anhängare av en kyrka som kopplar tillbaka till tidig medeltid.
Behåll den klassiska högmässan men låt den inte ta så stor plats. Låt den övervintra medan Svenska kyrkan ägnar den mesta tiden åt att svara mot behoven från dagens andligt sökande människor. En högmässa i månaden. För kyrkans proffs. Det räcker så gott.
Skapa en söndagsmässa som har fokus på förlåtelse, reflektion och gemenskap vid nattvardsbordet men utan formen som stänger ute med sina obegripliga texter och böner. Söndagsmässor som inte har ambitionen att hålla traditionen vid liv utan möter människor med sina existentiella behov.
Satsa dessutom mer på veckomässor och korta bönemässor som människor i städer kan besöka på morgnar, under luncher och på kvällarna. För alla som söker stillheten och möjligheten att för en kort stund vända sig inåt mot livets centrum.
Svenska kyrkan försöker göra den traditionella högmässan mer modern. Det kommer inte att gå. Låt den vara mötesplats för dem som tror som man alltid trott. För dem som säger att det är viktigt att kyrkan är tydlig. För dem som inte förstår eller bryr sig om att det är så glest i bänkraderna på söndagarna klockan 11. För dem som ser högmässan som en del av den världsvida kyrkan och oroas över all förflackning. För dem som sätter likhetstecken mellan en traditionell högmässa och festivitas och en påkostad hyllning till Gud. De finns och de har rätt till sin högmässa. Vi andra vill ha mässor som berör oss och som vi förstår.
Behöver jag tillägga att Svenska kyrkan har ett annat uppdrag; att missionera. Fler människor behöver få chansen att stilla den andliga nyfikenhet eller till och med andliga hunger som de kan bära på. Dialogen i högmässan mellan präst och församling är vacker i sig men den behöver också få ett verkligt innehåll. Den måste framförallt få handla om det som människor förstår och verkligen grubblar över. Det behövs en mässa där dagens andliga och existentiella frågor kan kanaliseras bättre.
Tomas. Det är sympatiska och försynta önskningar om vårt mässfirande. Men dessvärre svårt att genomföra. Man kan inte förenkla och förklara bort ett mysterium, för då är det inte längre ett mysterium. Nattvardens under, att bröd och vin blir till Kristus själv, kan vi aldrig riktigt förklara, men det sker! Dock är det ofattbart för oss som ser allt i ”atomernas logiska värld”. Vill man uppleva nattvarden, så måste man nog finna sig i att det dels tar tid, dels fordrar underkastelse (godkännande av ett högre förstånd än ditt eget) och ödmjukt bedjande. MEN RESULTATET KAN BLI FANTASTISKT!
Mässan handlar om att prisa och ära Gud, inte om underhållning och förströelse. Det handlar inte om att de ska ”angå” eller ”tilltala” besökarna.
Nu du Tomas slog du allt huvudet på spiken. Fantastiskt bra tänkt och skrivet. Vilket ju sas bevisas av de två tidigare kommentarerna. Heders!