Stefan Jarls ”Godheten” är en tråkig film utan konstnärliga ambitioner och tung övervikt på manssidan. Efter filmen känns det som att man lika gärna kan gå hem och dö en långsam soffdöd, för allt är ändå redan kört. Ändå är det tur att såna som Stefan Jarl finns, skriver Ylva Liljeholm.

SVT:s beslut att inte visa ”Godheten” av Stefan Jarl, i alla fall inte förrän efter valet, är troligen det bästa som kunde ha hänt filmen. Nu får den en massa uppmärksamhet som håller i mycket längre än en simpel TV-visning. Aftonbladet visade den gratis ett dygn under första maj, och själv såg jag den på Folkets bio i Visby samma dag, alldeles kostnadsfritt eftersom vänsterpartiet bjöd.

Stefan Jarl får på köpet ett vackert inslaget paket med yttrandefrihetsdiskussion till skänks av SVT som hur de än vrider och vänder på saken inte lyckas få till en vettig förklaring till varför filmen inte visas. Man pratar om att den är systemkritisk (ja – det är bara förnamnet…), skyller på det förändrade medielandskapet och vikten av opartiskhet. Och jag tänker att SVT är makalöst duktiga på att krångla till det för sig. Varför inte bara visa filmen i en kontext, till exempel genom att ha en efterföljande debatt med olika röster som får komma till tals. Så hade saken varit ur världen.

Det kan ju också vara så att SVT avstår från att visa filmen, inte på grund av innehållet utan formen. ”Godheten” är nämligen en riktigt tråkig film att se på, hur angeläget innehållet än är. Men det kan SVT inte säga för då kommer de att bli beskyllda för censur. Vilket de blir ändå…

”Godheten” är för den som eventuellt missat det hela en ”essäfilm” om det systemskifte som lett till att Sverige är ett land i totalt förfall. Med Tommy Berggren, Mr (själv)godheten himself, som ciceron får vi veta allt om förlusten av det gemensamma och om hur Mammon tagit vårt land i besittning. Däremellan intervjuas kloka och kunniga män (och en kvinna lite grann) om hur ökade samhällsklyftor leder till större motsättningar och ökat våld och för att vi inte ska somna klipps undersköna bilder på svensk natur, företrädelsevis fåglar in.

Någon recensent har kallat Stefan Jarl lat. Det tror jag inte att han är, men däremot verkar han ha tappat alla konstnärliga ambitioner. En film som vill diskutera något så viktigt som hur vi ska leva tillsammans och hur vi ska motverka de ökande samhällsklyftorna måste vara lite mer fantasifull och finessrik än så här och inte bara slå in öppna dörrar med hjälp av en rad ”talking heads”. Dörrar som dessutom leder rakt ner i helvetet, för det finns ingen ljusning. Ingen beskrivning av någon motkraft eller alternativ beskrivning av vårt samhälle. Nej, efter ”Godheten” känns det som att man lika gärna kan gå hem och dö en långsam soffdöd framför samtliga säsonger av ”Let’s dance”, för allt är ändå redan kört.

Kanske det är bristen på kvinnliga röster som skaver. Arga Stefan glömmer att det finns kloka kvinnor att intervjua. Och skickliga skådespelerskor som kunnat göra verklig parodi i rollen som ”Den giriga” – den som nu spelas av en Tommy Berggren som, för att uttrycka sig diplomatiskt, är lite väl förtjust i sina egna skämt.

Och ändå Stefan Jarl – trots att jag raljerar över dig och dina gubbkompisar. Vilken tur att du finns. Jag håller dig högt för din ilska och ditt patos. Fortsätt att hugga. Fortsätt att vara en irriterande röst i svenskt filmliv. Du är en manlig motsvarighet till Maj Wechselman och såna som ni behövs för att hotta upp ett politiskt samtal som i övrigt antingen handlar om kronor och ören (den etablerade partipolitiken) eller den framväxande extremismen (som tyvärr ställer Åkesson i en alltmer rumsren dager).

Ylva Liljeholm

PS. Det är tur att det finns många perspektiv. ”Godheten” fick Svenska kyrkans filmpris med motiveringen: ”Med övertygande allvar och humor skildrar Stefan Jarl i Godheten vårt penningstyrda samhälle där människan och livets värden marginaliseras. Godheten får oss att se det vi förlorar”.
Ni som inte sett filmen ännu. Lita alltså inte på mig utan gå iväg och se den och bilda er en egen uppfattning.